Från Smedjan.com 4 dec 2003

http://www.smedjan.com




På väg mot en rysk polisstat?

av Stefan Hedlund, professor i öststatsforskning vid Institutionen för Östeuropastudier vid Uppsala universitet


Den 20 december 1999 uppträdde Rysslands dåvarande premiärminister Vladimir Putin inför sina gamla vänner och kolleger inom KGB I ett sedermera minnesvärt anförande förklarade han att en grupp kolleger som arbetat under täckmantel nu hade fullbordat första fasen av sitt arbete. Det som då kunde tyckas kryptiskt blev en dryg vecka senare betydligt klarare.

På det gamla millenniets sista dag förklarade Boris Jeltsin överraskande att han skulle träda tillbaka i förtid, och att Putin skulle ta över som tillförordnad president. Ryssland skulle nu ledas av en officer från den tidigare ökända säkerhetstjänsten KGB. Många reagerade med förfäran på detta besked, och man drog sig till minnes hans uttalande från den 20 december. Medan en del tyckte att det mest var ett lustigt skämt, valde andra att se mycket olycksbådande tecken i skyn.

En av dem som reagerade mest kraftfullt var Jelena Bonner, den avlidne sovjetiske dissidenten och nobelpristagaren Andrej Sacharovs hustru. I ett antal fåfänga försök att väcka en internationell opinionsstorm varnade hon för att Ryssland nu obönhörligen skulle komma att drivas mot en polisstat. En annan namnkunnig person som varnade för samma sak var Sergej Kovaljov, som under en kort tid hade varit rysk människorättskommissarie under Jeltsin.

Kremls renande kraft
De ryska människorättsförkämparna skulle dock inte ha mycket glädje av sina försök att varna. De västerländska demokratierna valde, som vanligt är man frestad att säga, att framhålla den nye mannen i Kreml som en man "att göra affärer med". Just detta med att flytta in i Kreml tycks ha oanade helande krafter. Oavsett hur många lik en man kan tänkas ha i sin garderob blir han dagen efter inflyttningen genast en vit man, och en god demokrat.

För att understryka att detta inte var något isolerat tillfälle, kan vi minnas med vilket förakt västvärldens ledare behandlade Boris Jeltsin så länge han var i opposition mot Gorbatjov, som då i egenskap av Kremls herre var en definitionsmässigt god man. Så snart Gorbatjov hade fallit var det ingen som längre kunde minnas all den galla man tidigare hade spytt över den "fyllbult" som nu i stället blev den ryska demokratins störste förkämpe.

Väl medveten om att han skulle kunna gå bra långt innan det blev tal om några effektiva reaktioner från väst, fann den tillförordnade presidenten Putin ingen större anledning att hemlighålla sina preferenser. Han kunde således både tillåta sig att göra ett antal positiva uttalanden om Josef Stalin, och att kraftfullt markera att KGB sannerligen inte hade någon anledning att varken ångra eller be om ursäkt för sina tidigare gärningar.

Han kunde också kosta på sig att slå fast det alla egentligen alltid har vetat, nämligen att det inte finns några f d medlemmar av KGB - en gång tjekist, alltid tjekist. Oavsett vilken skylt som för tillfället hänger på dörren förblir kårens brödraskap och grundläggande värdegemenskap oförändrat starka.

Putins repressiva attityd blev för de ryska människorättsförkämparna allt mer förfärande, och när man började tala om att hedra Andrej Sacharov med en staty i Moskva kom det mest kraftfulla motståndet symptomatiskt nog från Jelena Bonner. Hon gjorde klart att hennes avlidne make aldrig skulle kunnat tänka sig att stå staty i dagens Ryssland. För omvärlden var detta föga mer än irriterande bakgrundsbrus, just som det brukar vara när det bråkas om mänskliga rättigheter i länder vi gärna vill bedriva lukrativ handel med.

Skatter och jordreform
Och visst var det mycket som blev bättre under Putins ledarskap. Mellan Kreml och den tidigare så bångstyriga duman skapades ett helt nytt samarbetsklimat, som bl a gjorde det möjligt att driva igenom väsentlig lagstiftning. Det senare gällde i synnerhet den nya skattelagstiftningen, men också en välbehövlig jordreform. Som vår egen statsminister Göran Persson dock torde minnas från sin berömda resa till Kina, skall man vara försiktig med att lovprisa politisk stabilitet om den köps till priset av en urgröpt demokrati.

För dem som inte bara såg till börsuppgång och handelsstatistik blev det med tiden allt tydligare vart Ryssland var på väg. Det ryska parlamentets nya handlingskraft vilade sannerligen inte på att det hade skapats ett nytt forum för politisk dialog och demokratisk förankring. Bakom Putins tal om att "stärka maktvertikalen" i rysk politik dolde sig en ambition att reducera duman till ett transportkompani för Kremls vilja. I Moskva kom det att kallas "styrd demokrati".

Det finns också anledning att begrunda vad det var som förde Putin till makten, och som gjorde att hans politiska parti "Enighet" kunde nå så stora framgångar i dumavalet 1999. Oavsett vad man väljer att tro om de beryktade lägenhetsbomber som togs till officiell förevändning för att starta det andra kriget i Tjetjenien, kan det knappast råda något som helst tvivel om att det var just detta obeskrivligt smutsiga krig som skapade presidenten Putin. Kriget var och har i hög grad förblivit hans krig. Just därför är det också så svårt att se hur det skall kunna bringas till ett slut.

Även här ansåg sig Putin ha så stort manöverutrymme i förhållande till den internationella opinionen att han inte behövde vårda sig om orden. Minns hur noga den amerikanske presidenten George Bush var med att ingen efter den 9 september skulle få måla ut islam eller enskilda befolkningsgrupper som kollektivt skyldiga. Minns också med vilken finkam världens medier har kontrollerat varje uttalande från Washingtons Vita Hus.

Så icke i fallet Kreml. Putin kunde lugnt brännmärka hela det tjetjenska folket som en ohyra man måste utrota, och han kunde stärka sin profil som skoningslös hämnare genom att hemfalla åt rysk fängelseslang. För demokratierna i väst förblev han dock en garant för den ryska demokratin, eller kanske snarare för fortsatt rysk börsuppgång och för att utländska oljebolag skulle få vara med och dela på de ryska oljemiljarderna.

Om vi bortser från den ryska krigsmaktens fortsatt vedervärdiga uppträdande i Tjetjenien, som inte många tycks bry sig särskilt mycket om, så har det hittills mest oroväckande inslaget i Putins styre varit hans repressiva attityd gentemot landets medier. Under Jeltsins tid rådde en betydande politisk pressfrihet. Samtliga medier kunde utan att frukta repressalier hänge sig åt mycket hård kritik av Kreml, och av det då pågående första kriget i Tjetjenien. Under Putin har skruven dragits åt.

Tidigare oberoende tv-kanaler har bragts under kontroll, och det med tämligen bryska metoder. Den privata tv-kanalen NTV:s grundare och ägare Vladimir Gusinskij fick tillbringa ett par nätter i fängelse innan han accepterade att ge upp alla sina ryska intressen och gå i exil. Även Boris Berezovskij, en annan av de beryktade oligarkerna, tvangs ge upp sina intressen i en tv-kanal och gå i exil.

Att strypa det fria ordet
De amerikanska politiker som valde att blunda för denna ökande repression kunde gott ha dragit sig till minnes vad den amerikanska nationalikonen Benjamin Franklin en gång hade att förtälja, nämligen att den som vill skapa diktatur måste börja med att strypa det fria ordet. I dagens Ryssland finns inte länge någon oberoende tv-kanal. Det finns visserligen fortfarande visst utrymme i pressen, men den har så liten spridning att den är politiskt ofarlig. Det finns också god anledning att rikta uppmärksamhet på den nya pressdoktrin som effektivt har strypt alla möjligheter att under den pågående valrörelsen bedriva seriös granskande journalistik.

Det tycks i dag vara helt accepterat att Putin politiska koalition i duman kommer att vinna valet i december, och att Putin själv kommer att bli omvald i mars nästa år. Bland demokratierna i väst kommer detta att presenteras som fria och öppna val, och som bevis på att Ryssland har valt den demokratiska vägen framför sitt eget auktoritära förflutna. Att någon regeringschef skulle få för sig att äventyra relationen till Ryssland genom att kritisera Kremls allt mer auktoritära stil förefaller synnerligen osannolikt, för att inte säga helt otänkbart.

Ett viktigt trumfkort i Putins hand är att han kan spela ut landets rövarbaroner som roten till allt ont. Trots sitt tidigare medlemskap i det sovjetiska kommunistparitets politbyrå, kunde Boris Jeltsin framgångsrikt profilera sig som demokrat genom att framträda som antikommunist. På samma vis kan nu Vladimir Putin, trots sitt tidigare medlemskap i KGB, profilera sig som anhängare av rättsstaten genom att ta upp kampen mot oligarkerna.

På sitt sätt är det kanske nittiotalets nyliberala korståg som i dag utgör det största hotet mot försöken att bygga en rysk demokrati. På samma sätt som de tidigare tillslagen mot oberoende tv-kanaler kunde ske bakom en täckmantel av att göra upp med rövarbaroner som lurat den ryska staten, kan dagens attacker mot det ryska oljebolaget Jukos presenteras som en helt legal och legitim uppgörelse med bolagets huvudägare Michail Chodorkovskij. De som tidigare brukade hylla det ryska privatiseringsprogrammet som en stor framgång har här fått anledning till stor eftertanke.

Korruption och kriminalitet
Den hårda linjens män, de som i Ryssland kallas siloviki, kan via kampen mot korrumperade och kriminella finansmän skaffa sig inte bara formella befogenheter utan också betydande folklig legitimitet. Arresteringen av Chodorkovskij har varit mycket populär, och den kommer säkert att ge Putins parti extra vind i seglen. De som i dag försöker framhäva Chodorkovskij som tänkbar utmanare till Putin i vårens presidentval befinner sig på ljusårs avstånd från verkligheten. Samtliga oligarker är så avskydda att de omöjligen skulle kunna vinna ett presidentval.

Den fråga många nu ställer sig är om det verkligen är Putin som leder marschen tillbaka till det gamla auktoritära Ryssland, eller om han är på väg att bli fånge hos sina siloviki. Det är en tämligen akademisk fråga, ty även om han faktiskt skulle vilja, är det svårt att se hur han också skulle kunna hejda denna marsch. Presidentens makt har varit att balansera finansvärlden mot säkerhetsstrukturerna. När nu ena sidan helt håller på att falla samman, finns inte längre något som kan hålla den andra tillbaka.

För västvärldens regeringar stundar nu ett slags sanningens minut. Vad är det egentligen som ligger i våra egna utrikes- och säkerhetspolitiska intressen - rysk olja och rysk börsuppgång, eller ryskt demokratiskt institutionsbygge? Är Göran Persson fortfarande lika förtjust i politisk stabilitet som när han var i Kina, eller är han beredd att värna demokratin?


Institutionen för östeuropastudier, Uppsala universitet

Reklam för Spanien
Söker du information om Spanien -- Använd dig av min web http://www.spaininformation.org
Här hittar du allt

Fair use notice

The Toni Schönfelder Newsletter and website contains copyrighted material the use of which has not always been specifically authorised by the copyright owner. The material is being made available for purposes of education and discussion in order to better understand the complex nature of corruption in today's world. I believe this constitutes a "fair use" of any such copyrighted material as provided for in relevant national laws.

The material is distributed without profit to those who have expressed an interest in receiving the included information for research and educational purposes. If you wish to use copyrighted material from this site for purposes of your own that go beyond "fair use", you must obtain permission from the copyright owner. Toni Schönfelder cannot guarantee that the information contained in the Corruption News service is complete and correct or be liable for any loss incurred as a result of its use. Nor can Toni Schönfelder be responsible for any subsequent use of the material.

Denna sida är producerad av Toni Schönfelder. Avsändaren har inget ansvar för innehållet i sidor som är länkade -- allt material som finns i egen producerade sidorna får användas fritt och utan kostnad.

Esta página ha sido realizada por el Sr. D. Toni Schönfelder.Los realizadores de la página no se hacen responsables del contenido de las páginas enlazadas a la presente. Toda la información existente en las páginas de realización propia pueden ser utilizadas libremente y sin ningún tipo de coste.