Av Carl Bildt 2002.01.04 EURON och Sverige, en liten historisk tillbaka blick! Medan Sverige förbereder sig för det crescendo i samhällsutvecklingen som en final i TV-programmet Robinsson, att döma av kvällstidningarnas löpsedlar, innebär, står 300 miljoner andra européer mitt uppe i skiftet i vardagen från en valuta till en annan. Förr eller senare kommer finalen också för den svenska kronan. Euron infördes som gemensam valuta för 12 länder för två år sedan, och har sedan dess bidragit till en stabilitet som vi sannolikt annars inte hade haft. I ett kraftigt inbromsningsskede för den globala och den europeiska ekonomin är det inte all osannolikt att vi annars hade haft en viss valutaturbulens i Europa med alla de negativa effekter detta hade fört med sig. I och med årsskiftet infördes nu också de nya mynt och sedlar som från finska Lappland i norra till Kanarieöarna i söder under de närmaste två månaderna ersätter de gamla nationella mynten och sedlarna. Med all rätt firas detta som ett historiskt steg för Europa, och med all rätt diskuteras nu hur länge Sverige skall släpa på en skvalpvaluta som kommer att bli ett större och större problem. Lite historieskrivning kan vara på sin plats. Jag märker i media att det ibland finns ett visst behov av sådan. Valutapolitiken har varit en svensk akilleshäl alltsedan det s.k. Bretton Woods-systemet med faktiskt fasta valutor bröt samman i början av 1970-talet. Diskussionen om rätt valutapolitik har böljat fram och tillbaka, men facit av dessa decennier är att kronan successivt försvagats och att Sveriges plats i de europeiska välfärdstabellerna stadigt har sjunkit ner. I det europeiska samarbetet har under dessa decennier diskuterats vad som kunde göras för att undvika en för den ekonomiska utvecklingen skadlig turbulens på valutamarknaderna. Det första försöket till stabilitet var den s.k. valutaormen kring den västtyska D-marken som Sverige under några år försökte att vara en del av, men som vi misslyckades att klara eftersom vi tillät kostnader att skena iväg långt mycket snabbare än i den västtyska ekonomin. 1977 tvingades vi, som ett resultat av den s.k. överbryggningspolitiken under mandatperioden mellan 1973 och 1976, att ge upp det försöket. Det andra försöket var det s k EMS-system som Västtyskland och Frankrike gemensamt drog igång i slutet på 1970-talet, och som successivt kom att leda fram till dagens ekonomiska och monetära union med dess gemensamma valuta. Sverige erbjöds att vara med,men valde dessvärre att tacka nej. I stället fortsattes en medveten devalveringspolitik med en defensiv devalvering av mittenregeringen 1981 och en stor offensiv devalvering av socialdemokraterna när de återerövrade regeringsmakten 1982. Mot slutet av 1980-talet rådde det allmän enighet om att devalveringspolitiken i dess olika skepnader under 1970- och 1980-talen hade misslyckats. Med möjligt undantag av LO, som nog såg det som svårt att få förhandlingssystemet att acceptera nominella löneökningar som inte förr eller senare skulle kräva en nedskrivning av kronans värde, diskuterade alla hur en s.k. hårdvalutapolitik skulle kunna utformas och ges trovärdighet. När vi bildade den borgerliga fyrpartiregeringen i oktober 1991 har den socialdemokratiska regeringen i juni låst den svenska kronan vid den europeiska beräkningsenheten Ecu. Vi hade krävt det länge, och steget hade välkomnats av alla som tecken både på ekonomisk tillnyktring och politiskt målmedvetenhet när det gällde att fullt ut ta steget in i Europa. Denna dramatiska höst förändrades Europa. I Maastricht fattade ledarna i dåvarande EG beslutet att under 1990-talet successivt förverkliga en ekonomisk och monetär union som i sitt tredje steg skulle leda fram till en gemensam valuta. Och en månad därefter förklarades Sovjetunionen upplöst. Vi arbetade för att så snabbt som möjligt komma igång med förhandlingar om medlemskap med siktet inställt på inträde 1995. Men den ekonomiska nedgången var skarp. När Danmark senvåren 1993 i en folkomröstning sade nej till Maastricht-avtalet bröt helvetet löst på de europeiska valutamarknaderna. Spänningar har redan byggts upp som en följd av bl a den tyska återföringen. Det blåste full storm på det upprörda havet och det ena skeppet efter det andra havererade. Det gällde som bekant också den svenska kronan. Den 19 november tvingades riksbanken att ge upp försöken att försvara den fasta kursen för den svenska kronan. Samma sak hände faktiskt med de flesta andra europeiska valutor. Sommaren 1993 tvingades man i sak att låta alla europeiska valutor flyta mot varandra. Vi var alla på samma stormiga hav. Jag var statsminister under dessa år och fast övertygad om fördelarna med en hårdvalutapolitik. Det hade delvis att göra med de tidigare decenniernas erfarenhet av devalveringspolitik, men var delvis en konsekvens av att jag strävade efter att Sverige skulle gå in i det europeiska samarbetets kärna, också den ekonomiska och monetära unionen, och därmed vara med i den gemensamma europeiska valutan från dess första dag. Försvaret av kronan handlade om den viktiga kombinationen av ekonomisk politik och Europapolitik. Vi misslyckades tillsammans med alla andra. Det som kom att skilja ut Sverige var inte misslyckandet i den europeiska valutastormen 1992 och 1993, utan vi skiljde ut oss när vi därefter medvetet valde att ställa oss utanför försöken att åter bygga upp det europeiska samarbete som skulle leda fram till den gemensamma valutan. När vi under 1993 och 1994 förde förhandlingarna om medlemskap i EU var jag fast besluten att inte be om några undantagsklausuler. Vi skulle bli medlem helt och fullt, också när det gällde förverkligandet av de långtgående ambitioner som lagts fast i Maastricht-avtalet. Sverige skulle inte vara ett s.k. fotnotsland. Inom socialdemokratin var nervositeten stor vad gällde den s.k.neutralitetspolitiken, och där fanns också en betydande osäkerhet kring den ekonomiska och monetära unionen. Efter det att Danmark vid toppmötet i Edinburgh i början av 1993 förhandlat sig till sina s.k. undantag fanns det där ett påtagligt tryck för att Sverige skulle göra samma sak. Men så skedde inte. I samverkan mellan regering och opposition konstaterade vi att anslutningen till den gemensamma valutan skulle ske genom riksdagsbeslutet men i enlighet med EU-fördraget. Detta innebär konkret att vi i och med undertecknandet av anslutningsfördraget, och därefter dess godkännande i folkomröstning och genom riksdagsbeslut, förpliktade oss till att delta i den gemensamma eurovalutan. I någon tidning har jag läst att det då fanns en överenskommelse mellan socialdemokraterna och oss om att inte tala om den ekonomiska och monetära unionen. Det är felaktigt. Jag var alltid tydlig om vad vi förpliktat oss till och tydlig om vad vi tyckte var riktigt och rätt. Jag reste land och rike runt i först valrörelse och sedan folkomröstningskampanj sommaren och hösten 1994 och talade om den fördel som den gemensamma valutan skulle vara för Sverige i varje anförande som jag höll. Och det var inte svårt att argumentera. Vi hade valutatumultet 1992 i färskt minne, och vi hade all anledning att aktivt söka den trygghet som den gemensamma valutan skulle innebära. För socialdemokraterna var det däremot annorlunda. De hade ju länge stretat mot medlemskap i EU, och när de mer eller mindre under galgen svängde på hösten 1990 skedde det med en mycket minimalistisk tolkning av vad detta medlemskap skulle innebära. De spelade konsekvent ner både de säkerhetspolitiska och de ekonomisk-politiska delarna av EU-medlemskapet. I folkomröstningen i november 1994 arbetade socialdemokraterna med en officiell Ja-kommitté och en lika officiell Nej-kommitté och slutresultatet blev att fler socialdemokrater röstade nej än vad som röstade ja. Man fick med råge äta upp konsekvenserna av sin brist på ledarskap i Europapolitiken under 1980-talet och början av 1990-talet. Men i stället för att lära sig av detta och utveckla ett mer framtidsorienterat ledarskap fortsatte man att tala med kluven tunga. Partiets enighet var viktigare än Sveriges intresse. Man sköt konsekvent undan varje diskussion om den euron och Sverige. Som ny statsminister uttalade sig Göran Persson mycket kritisk mot hela projektet. Men när det började stå klart att den gemensamma valutan dock skulle komma att införas 1999 blev det dock nödvändigt att ta ställning. På senvåren 1997 förklarade den socialdemokratiska partistyrelsen att det inte var aktuellt med ett svenskt deltagande när valutaunionen startade den 1 januari 1999. I september instämde en socialdemokratisk partikongress i denna fega politik, och samtidigt lade regeringen en proposition till riksdagen som med hänvisning till bl a den socialdemokratiska partikongressen (!) sade samma sak. Då krävde vi moderater tillsammans med folkpartiet ett snabbt ställningstagande för en snabb anslutning. Vi var redo för omedelbara samtal om en folkomröstning, men vi var också redo för att låta frågan avgöras i samband med riksdagsvalet i september 1998. Men Göran Persson och socialdemokraterna avvisade allt. De ställde medvetet Sverige vid sidan av. När frågan kom till riksdagen sent 1997 hade Sverige de facto redan missat möjligheten att vara med i starten för den nya valutan 1999. Den skadan var skedd. Vår politik inriktades under 1997 och 1998 på att skapa förutsättningar för att Sverige skulle kunna komma med samtidigt som sedlar och mynt infördes 2002, och då vara med fullt ut. Men också detta blockerades av socialdemokraterna. Det är där vi är nu, och det är där jag fruktar att vi kommer att förbli under åtskillig tid framöver. Efter att plötsligt ha sagt att han kunde tänka sig en folkomröstning i ärendet efter riksdagsvalet i höst förefaller nu statsministern via sina medarbetare fullt upptagna med att hälla kallt vatten på denna möjlighet. Han vill inte ha några diskussioner före eller under valrörelsen. Åter är det spöket om osäkerheten inom socialdemokratin som blockerar Sverige. Om inte partierna i övrigt helt sonika kör över socialdemokraterna, vilket skulle bryta mot traditionen att sträva efter enighet i frågor som dessa, blir det därmed ingen folkomröstning om euron i år. Och därmed kommer vi att få stå utanför ytterligare ett år. Svensk anslutning tidigare än 2005 blir med all sannolikhet inte möjlig. Ibland får man av debatten intrycket att det bara är att hux flux kliva in den dag opinionsundersökningar gör att en opinionsundersökning alldeles säkert kan vinnas. Men så fungerar vare sig politiken i Sverige eller i Europa. Opinionsundersökningarna kommer att fortsätta att flacka upp och ned. Just nu ser de bra ut, men det kommer att förändras. Opinion i viktiga framtidsfrågor skapas genom politiskt ledarskap, och innan det ledarskapet finns kommer det heller aldrig att finnas någon tydlig och fast opinion. Ledarskapet tvingas fram när det finns en fast föreställning om när beslutet kommer att fattas. Men även när den svenska beslutsprocessen är klar återstår mycket. Skulle det bli ett svenskt ställningstagande under 2003 kommer EU i de olika former som trakten lägger fast att ge sitt godkännande under 2004 så att vi kan genomföra en anslutning under 2005. Men även en sådan tidtabell innehåller många frågetecken. En mer realistisk tidtabell också mot bakgrund av de mycket besvärliga problem som ligger i att få stabilitet i den svaga och skvalpiga kronan, och att få denna stabilitet accepterad av euroländerna, leder nog snarare fram till 2006. Och kommer den tolkning av de formella villkoren som såväl Europeiska Centralbanken som chefsjuristen på Sveriges Riksbank står för att gälla är ingenting möjligt förrän 2007. Hur man än vänder och vrider på saken sitter vi därför i kylan för åtskilliga år framöver. Under tiden har vi att leva med en svag och skvalpig krona. När några analytiker tror att vi är på väg att snabbt gå med i euron kommer den att stärkas, och när samma analytiker tror att det i stället tar lång tid att komma med kommer den, allt annat lika, att försvagas. Men när tidningsrubriker talar om styrka för kronan handlar det om en styrka sprungen ur hoppet att den snabbt skall försvinna. Starkare än så är Sveriges skvalpvaluta tyvärr inte. Upp och ned. Men utan stabilitet. Utan tvekan är införandet av sedlar och mynt för euron detta årsskiftes stora händelse också i ett mer globalt perspektiv.

Reklam för Spanien
Söker du information om Spanien -- Använd dig av min web http://www.spaininformation.org
Här hittar du allt

Fair use notice

The Toni Schönfelder Newsletter and website contains copyrighted material the use of which has not always been specifically authorised by the copyright owner. The material is being made available for purposes of education and discussion in order to better understand the complex nature of corruption in today's world. I believe this constitutes a "fair use" of any such copyrighted material as provided for in relevant national laws.

The material is distributed without profit to those who have expressed an interest in receiving the included information for research and educational purposes. If you wish to use copyrighted material from this site for purposes of your own that go beyond "fair use", you must obtain permission from the copyright owner. Toni Schönfelder cannot guarantee that the information contained in the Corruption News service is complete and correct or be liable for any loss incurred as a result of its use. Nor can Toni Schönfelder be responsible for any subsequent use of the material.

Denna sida är producerad av Toni Schönfelder. Avsändaren har inget ansvar för innehållet i sidor som är länkade -- allt material som finns i egen producerade sidorna får användas fritt och utan kostnad.

Esta página ha sido realizada por el Sr. D. Toni Schönfelder.Los realizadores de la página no se hacen responsables del contenido de las páginas enlazadas a la presente. Toda la información existente en las páginas de realización propia pueden ser utilizadas libremente y sin ningún tipo de coste.