Mars 2005  
 
Kommer Putin att sluta som Gorbatjov?  
 
 
Kreml tycks vara på väg att tappa greppet. Jukos-affären, det misslyckade försöket att styra valet i Ukraina, det nukleära samarbetet med Iran och försöket att plundra landets pensionärer på sociala förmåner är några exempel på administrationens misslyckanden den senaste tiden. Den ryska historien växlar mellan starka och svaga ledare, och om president Vladimir Putin mister sin maktbas riskerar han att gå Gorbatjovs öde till mötes. Det skulle få avsevärda effekter för Ryssland.  
 
Halvannat decennium har nu snart förflutit sedan Ryssland påbörjade sin transition till demokrati, marknadsekonomi och rättsstatlighet. Milt uttryckt kanske man kan säga att resultaten inte riktigt har motsvarat förväntningarna. Då den fortsatta utvecklingen kommer att ha långtgående konsekvenser inte bara för den ekonomiska, utan också för den politiska, utvecklingen i vårt närområde, kanske det nu kan vara dags att fråga inte bara om den ryska reformpolitiken som sådan har varit missriktad. Än viktigare är om det massmediala bildspråket verkligen har reflekterat de reella problemen.  
 
Kanske är det så, att det myckna talet om transition har varit direkt missledande, och därmed har varit aktivt bidragande till att reformpolitiken har misslyckats med att angripa de ryska problemens verkliga rötter. Det som gör denna fråga till något mer än en akademisk tvistefråga är, att vi här möter själva kärnfrågan i varje försök att bedöma både president Putins framtid och den ryska ekonomins fortsatta utveckling.  
 
I själva begreppet transition ligger en föreställning om en färd från A till B, där både utgångspunkt och slutdestination anses vara kända. Implicit finns också i denna föreställning ett tyst antagande om att färden kommer att sluta lyckligt. Då den enda egentliga tvistefrågan därmed rör hur lång tid det kommer att ta, är det naturligt att debatten blir ensidigt fokuserad på hastighet – snabba reformer är bättre än långsamma reformer.  
 
Transformation, snarare än transition  
I ett seriöst vetenskapligt perspektiv finns det inget som helst stöd för någon av ovan angivna föreställningar. Trots flera decennier av forskning kring central planering och alternativa ekonomiska system blev det vid ”transitionens” inledning blott alltför uppenbart att kunskaperna om det gamla systemets uppbyggnad var mycket bristfälliga. På samma vis gav reformpolitikens inledande uppläggning tydligt vid handen att förutsättningarna för att skapa en fungerande marknadsekonomi var minst lika illa förstådda.  
 
Föga förvånande skapades stor uppståndelse när Världsbankens dåvarande chefsekonom, Joseph Stiglitz, på våren 1999 anklagade den ryska regeringens utländska rådgivare för att varken ha begripit den ekonomiska teorins grundvalar eller det ekonomiska systemskiftets mer specifika förutsättningar. En häpen omvärld kunde plötsligt betrakta hur en blivande nobelpristagare i nationalekonomi offentligen läxade upp professorer i nationalekonomi vid Harvard och andra elituniversitet.  
 
Även om Stiglitz självfallet hade rätt i sin kritik, skulle den inte få särskilt stor inverkan på den förda politiken. Transitionsindustrin hade vuxit sig så stark, och fått så mäktiga beskyddare, att den hade blivit till ett permanent inslag i policyvärlden. Det finns särskilda tidskrifter, särskilda forskningsinstitut och särskilda forskningsprogram som alla har byggts upp kring den i grunden förvirrade massmediala bilden av transition.  
 
Det rimliga hade självfallet varit att tala om transformation, och att därmed lämna öppet både för val av väg och för möjligheten att uppställda mål kanske inte skulle komma att nås. Även om ett sådant upplägg hade varit mera seriöst, hade det inte varit lika massmedialt och ekonomiskt inbringande. Därför blev det transition.  
 
Rysk paradox  
Om vi nu emellertid begrundar verkligheten, finns det i dag god anledning att fråga hur länge det är meningsfullt att tala om en fortsatt process av just transition. Börjar det inte kännas något ansträngt att framhålla våra baltiska och centraleuropeiska grannar som ”transitionsekonomier”? Implicit i en sådan karakteristik ligger ju att de har blivit medlemmar i EU utan att ännu ha lyckats med övergången till marknadsekonomi, något som väl måste uppfattas som absurt. På samma vis kan man fråga vad det finns för mening i att tala om en pågående ekonomisk transition i länder som Tajikistan, Armenien och Bosnien, som närmast liknar kollapsade stater, eller Turkmenistan och Belarus, som är stabila diktaturer?  
 
Det mest framträdande exemplet på hur transitionsindustrin leder oss vilse är dock Ryssland. Av politiska skäl har både EU och USA redan konstaterat att Ryssland är en marknadsekonomi, vilket torde innebära att man i Moskva har lyckats med sin transition. Samtidigt fortsätter EU och USA att både tala om och understödja en fortsatt process av strukturella reformer. Trots att transitionen till marknadsekonomi redan har fullbordats, finns det således stora kvardröjande behov av teknisk assistans – att bekostas av skattebetalare i väst.  
 
Den enkla förklaringen till denna synbara paradox är självfallet att fem år av massiva ryska oljeinkomster har skapat en sektor av betydande kommersiell framgång, som kan användas som illustration till hur marknadsekonomin har triumferat, och att samma oljeinkomster samtidigt har skylt över alla de områden där mycket allvarliga problem fortfarande återstår att lösa. Att skyla över innebär dock på intet vis att lösa. Snarare kan det vara så, att oljeinkomsterna skapar en bedräglig känsla av trygghet, som eroderar eventuella politiska insikter om behov av ytterligare reformer.  
 
Det verkligt bedrägliga ligger dock inte så mycket i villfarelser som resulterar i ett stadigt inflöde av oljemiljarder. Betydligt allvarligare är de villfarelser som skapas av transitionsindustrins i grunden felaktiga föreställningar om att avreglering är både nödvändigt och tillräckligt för att en centralt styrd ekonomi skall kunna ställas om till en fungerande marknadsekonomi.  
 
Redan 1997, alltså i god tid före den stora finanskraschen i Moskva, konstaterade den amerikanske centralbankschefen Alan Greenspan att Rysslands misslyckanden hade tydliga kulturella förklaringar. Ryssland saknade helt enkelt den institutionella struktur som är nödvändig för att en fungerande marknadsekonomi skall kunna byggas. Samma sak konstaterades, i mer generella ordalag, redan av 1993 års nobelpristagare i nationalekonomi, Douglass North. Transitionsindustrin har dock inte låtit sig påverkas. Därför förblir det också så svårt att förklara varför Ryssland är så till synes oförmöget att verkligen fullborda byggandet av en fungerande marknadsekonomi.  
 
Institutionerna är nyckeln  
Nyckeln till en djupare förståelse, som också måste resultera i en ganska dyster framtidsutsikt, ligger i det kulturella-instituionella perspektiv Greenspan hänvisade till. Rysslands verkliga problem ligger i att man aldrig har lyckats utveckla marknadsekonomins mest grundläggande institutioner. Äganderätten har alltid varit betingad av relationer till makten. Avtal och kontrakt har alltid varit genomsyrade av mutor och korruption. Makten har alltid stått över lagen, och reellt ansvarsutkrävande i lagliga former har aldrig varit möjligt. Penningen, som i en fungerande marknadsekonomi möjliggör transaktioner med okända parter, har i det ryska fallet alltid varit underordnad personliga kontakter och relationer, som med nödvändighet begränsar marknadens omfattning och utveckling.  
 
Trots allt tal om transition har inga av dessa faktorer genomgått någon verkligt grundläggande förändring. Om man betänker att det i samtliga fall rör sig om företeelser med rötter som sträcker sig flera hundra år tillbaka i tiden, är detta inte särskilt märkligt. Det beklagliga är att fokus i debatten fortfarande tenderar att bestämmas av föreställningar om en pågående transition, med ett givet slutmål, snarare än av en genomgripande institutionell förändring, som ännu inte har påbörjats.  
 
Det dominerande mönstret i Rysslands utveckling ligger inte i en pendelrörelse mellan plan och marknad, utan i en växling mellan starka och svaga ledare. Under starka ledare, exempelvis Peter den store, kan en målinriktad statlig extraktions- och tillväxtpolitik generera betydande ekonomiska resultat, som lätt kan misstas för en underifrån driven marknadsbaserad utveckling. Även Rysslands imponerande tillväxt under 1800-talets sista decennium vilade i grunden på en tvångsmässig överföring av resurser från jordbruk till industri. Samma förhållanden skulle, som bekant, vara nyckeln till Stalins massiva industrialiseringsansträngning.  
 
Problemet med denna typ av extraktionsbaserad tillväxt är att den tenderar att följas av utdragna perioder av stagnation, korruption och utbredd plundring. Utvecklingen från Stalin via Brezjnev och fram till Jeltsin passar väl in i detta mönster, där marknadsekonomins grundvalar genomgående lyser med sin frånvaro.  
 
Med Vladimir Putin fick Ryssland ånyo en stark ledare, som placerade ett tydligt statsintresse i fokus för ännu en extraktionsbaserad period av snabb tillväxt. Trots att Putins tid vid makten har åtföljts av en myckenhet av retorik kring hur en framgångsrik marknadsekonomi har vuxit fram, kan en närmare granskning knappast visa på annat än just det som Greenspan pekade på, nämligen att marknadens fundamentala byggstenar fortfarande saknas. De som exempelvis söker hävda att dagens ryska ekonomi präglas av respekt för äganderätten, av god affärsetik och av väl fungerande hinder mot insiderhandel, torde ha svårt att uppfattas som särskilt seriösa.  
 
Putins stora framgångar har – utöver det höga oljepriset – främst baserats på att han efter Jeltsintidens allmänna turbulens har tillfört välbehövlig stabilitet. Att detta i allt högre grad har skett med metoder som hämtats från Lubjankas källare har inte bekymrat marknadens aktörer, åtminstone inte så länge Jukos och Chodorkovskij fick vara i fred och börsindex pekade stadigt uppåt. De senaste månaderna har dock medfört allvarliga skakningar, som hotar att leda till ett totalt sammanbrott för den av marknaden så hett åtrådda stabiliteten.  
 
Kreml tycks helt enkelt vara på väg att förlora greppet. Hanteringen av Jukos-affären ledde till allvarliga störningar i relationerna till både utländska investerare och inhemska liberaler. Det fiaskobetonade utfallet av Putins försök att påverka presidentvalet i Ukraina har försämrat relationerna till landets allt mäktigare nationalistiska krafter, och det bisarra försöket att plundra landets 40 miljoner pensionärer på deras sociala förmåner har orsakat fritt fall i presidentens popularitetsmätningar.  
 
Till detta kan vi lägga att utrikespolitiken, i synnerhet det nukleära samarbetet med Iran, skapar allt större spänningar i relationen till USA, att den ”demokratiska kräftgången” leder till försämrade relationer med både EU och USA, samt att den fortsatt vidriga krigföringen i Tjetjenien eroderar Putins ställning både hemma och utomlands.  
 
Dags att skifta fokus  
En sammanfattande slutsats måste bli att Putins image som stark och välmenande tsar nu är på väg att rämna, och kanske inte längre går att reparera. I ett land där makten alltid har vilat på personlig styrka, snarare än på starka institutioner, är detta en farlig utveckling. Putins framgångar i att bygga en stark stat, med snart obefintligt utrymme för fria medier och fungerande politisk opposition, kan nu bli hans egen undergång.  
 
Liksom Gorbatjov har han i allt högre grad valt att närma sig den hårda linjens män, ryskans siloviki. Liksom Gorbatjov kan han plötsligt upptäcka att han har förvandlats till en fånge i deras läger. Att nu plötsligt ersätta den hårda linjens politik med stora uppgörelser eller samförståndslösningar är knappast längre möjligt. Så länge han åtnjöt en Teflon-liknande popularitet var han till nytta för sina siloviki. Om det skulle visa sig att han inte längre automatiskt kan vinna val, kanske han inte längre upplevs som lika nyttig.  
 
Det finns förvisso fortfarande utrymme för Putin att åter resa sig, liksom det finns utrymme för att det demokratiska lägret skall stärkas. Allt mer sannolikt blir dock att uppgörelsen kommer att ske inom de hårda männens läger. Exakt hur detta kommer att gestaltas är ännu mycket oklart. Det som är helt klart är dock att en allt öppnare kamp om makten kommer att leda till allvarlig skada för den ryska ekonomin. Tillväxten sjunker redan, och ett läckt memorandum från finansminister Kudrin varnar för ett budgetunderskott på 18 miljarder dollar redan 2006.  
 
För att vi rätt skall kunna förstå dessa processer är det nödvändigt att radikalt skifta fokus. Transitionsindustrins ensidiga betoning av snabba förändringar i regelverk måste ersättas av ett bredare kulturellt perspektiv, som framhåller de personliga relationernas ständiga dominans över skrivna lagar, och som därmed kan hjälpa oss att förstå både varför Jukos-affären blev möjlig och varför Rysslands ekonomiska utveckling än en gång har förvandlats till gisslan i maktspelet i och kring Kreml.  
 
Det handlar inte alls om ekonomiska reformer. Det handlar om makt, och om hur Kreml kan vara på väg att förlora greppet. I ett land som saknar den grundläggande och djupt rotade informella institutionella struktur vi brukar förknippa med demokrati, marknadsekonomi och rättsstatlighet är det både logiskt och därmed förutsebart att det är en ständigt pågående kamp om den personliga makten som kommer att bestämma den fortsatta utvecklingen.  
 
Om Putin nu verkligen är på väg att förlora greppet, och kanske till och med kan sluta som Gorbatjov, kommer det att få långtgående konsekvenser inte bara för Rysslands politiska uppträdande, utan också för den ryska marknadens framtida utseende. Det är av dessa skäl det skulle vara bra om vi kunde lämna transitionsretoriken bakom oss, och i stället fokusera på de verkliga problemen, på maktens månghundraåriga dominans över lagen och på därtill hörande mönster av korruption och maktmissbruk.  
 
 
 
av Stefan Hedlund, professor i öststatsforskning vid Institutionen för Östeuropastudier vid Uppsala universitet  
 
 

Reklam för Spanien
Söker du information om Spanien -- Använd dig av min web http://www.spaininformation.org
Här hittar du allt

Fair use notice

The Toni Schönfelder Newsletter and website contains copyrighted material the use of which has not always been specifically authorised by the copyright owner. The material is being made available for purposes of education and discussion in order to better understand the complex nature of corruption in today's world. I believe this constitutes a "fair use" of any such copyrighted material as provided for in relevant national laws.

The material is distributed without profit to those who have expressed an interest in receiving the included information for research and educational purposes. If you wish to use copyrighted material from this site for purposes of your own that go beyond "fair use", you must obtain permission from the copyright owner. Toni Schönfelder cannot guarantee that the information contained in the Corruption News service is complete and correct or be liable for any loss incurred as a result of its use. Nor can Toni Schönfelder be responsible for any subsequent use of the material.

Denna sida är producerad av Toni Schönfelder. Avsändaren har inget ansvar för innehållet i sidor som är länkade -- allt material som finns i egen producerade sidorna får användas fritt och utan kostnad.

Esta página ha sido realizada por el Sr. D. Toni Schönfelder.Los realizadores de la página no se hacen responsables del contenido de las páginas enlazadas a la presente. Toda la información existente en las páginas de realización propia pueden ser utilizadas libremente y sin ningún tipo de coste.