Går det att rapportera hederligt om Irak?  
av Kurt Wickman, fil dr och författare  
från www.smedjan.com  
 
 
Den europeiska opinionen beter sig som om man faktiskt önskar att Irak-processen ska störta samman. Den skadeglada rapporteringen om Irak tycks styrd av sådana föreställningar. Medierna hävdar att man ”bara rapporterar”, men i urvalet ligger redan ett val av politisk hållning. Som vanligt är det något som vänstern inte kommer att vara stolt över om tio år.  
 
Det är svårt att rapportera om krig. Dels tekniskt. Rapportören ska ha ett kunnande, som egentligen bara välutbildade militärer har. Dels ideologiskt. Den mänskliga instinkten är att krig är en så förfärlig lösning på ett problem, att det nästan alltid är fel att välja den. John Steinbeck summerade svårigheterna vid något tillfälle i orden ”krigets första offer är sanningen”.  
 
Irakkriget är inget undantag, men med en särskild vinkling. En stark västeuropeisk opinion var redan från början skeptisk. Före utbrottet varnade man för allehanda faror som ofelbart skulle inträffa. En av dem var en panikartad flykt från Mellanöstern – ett ganska stort antal miljoner araber skulle komma att översvämma Västeuropa. Kartor visades och tjocka, röda pilar med flyktingströmmar tonade fram. Men man tog miste.  
 
Vid landstigningen i Irak kom nästa stora problem. Man tog ganska snabbt ett antal brohuvuden, och rapporterade helt korrekt att första fasen var klar. Vilket den var militärt. Men ett antal journalister begav sig ut i området och hörde skottlossning i bostadskvarter. Man ansåg sig nu ha kommit en oegentlighet på spåren: brohuvudena var inte alls säkrade. Västeuropas tidningar föll in i kören. Man förstod således inte den militära aspekten – spridd skottlossning utgjorde inget som helst militärt hot. Man tog miste.  
 
Själva framryckningen genom Irak var ett militärt under – den gick med raketfart. Men vid åtminstone två tillfällen blåste det upp en presstorm – amerikanerna har fastnat! Bilder på en nedskjuten helikopter vevades om och om igen som belägg för att trupperna var på väg in i ett långvarigt och ovisst ökenkrig. Journalister tittade inte på sina kartor för att enkelt konstatera hur framryckningen gick. Man var med om en militärhistoriskt enastående händelse, men förstod det inte. Man tog miste.  
 
Bagdad befrias  
När trupperna nådde Bagdad, bytte man fot. Bagdad skulle inte kunna erövras. Det skulle behöva ske genom sega gatustrider, där tusentals amerikanska soldater skulle stupa. Ungefär som slaget om Berlin. Men precis som i övriga Irak existerade knappast alls något militärt motstånd i Bagdad. Man tog miste.  
 
Kriget störtade således en ovanligt grym och blodig diktatur, till och med för Mellanösterns standard. Men störtandet av diktaturen var inte primärt. Amerikanerna hade gått in i Irak för att förhindra att Irak blev en bas för att utrusta framtida terrorister med kemiska och biologiska vapen. Man påbörjade ett sökande efter sådana vapen, men fann inga färska lager. Det togs till intäkt för att den europeiska opinionen ”haft rätt” från början. Kriget för att undanröja massförstörelsevapnen var onödigt – eller något kanske ännu värre, en sammansvärjning från en blodtörstig Bushadministration mot resten av världen.  
 
En vaken läsare tar sig för pannan. Saddamregimen hade vid flera tillfällen bevisligen använt massförstörelsevapen mot den egna befolkningen. Tusentals kurder hade vid åtminstone ett par tillfällen gasats ihjäl av irakisk trupp. Allt detta var välkänt och dokumenterat. Det betydde således att kapaciteten att tillverka dessa vapen fanns. Likaså beredskapen att använda dem. Det kunde aldrig vara fråga om mer än ett par veckor – eller högst ett par månader – för att framställa nya. Man tog således också här miste.  
 
Kriget förklarades avslutat och vunnet i maj 2003. Den civila fasen tog över. USA tog på sig uppgiften att stabilisera Irak. Väsentligen har detta skett med ett brett folkligt stöd i Irak. Opinionsmätningar bekräftar att 80–85 procent av irakierna vill gå vidare mot demokrati. Det förekommer ganska stora demonstrationer i olika irakiska städer till förmån för den demokratiska process som USA står bakom. Ytterst litet – om ens något – av detta rapporteras i västeuropeiska medier.  
 
Svårigheterna framhävs  
I dessa medier framhävs i stället svårigheterna – som finns, och är betydande – med hela processen. Men proportionerna i rapporteringen! Envetet fokuseras på små anti-demokratiska minoriteter vars mål är att få amerikanerna ut ur landet med en gång. Många av de våldsamma protesterna är inte ens irakiska; palestinska och saudiarabiska våldsverkare har flockats till ett plötsligt ganska öppet och fritt Irak. Det är som om framgångar för denna infekterade form av arabisk nationalism – eller anti-amerikanism – på något sätt skulle kunna återställa den europeiska opinionens förlorade omdöme.  
 
För att få en bild av hur urvalet av fakta desinformerar, kan vi göra en jämförelse. Sedan apartheidpolitiken avskaffades i Sydafrika, har det sydafrikanska samhället upplevt en mycket brant ökning av brottsligheten, särskilt mycket för våldsbrottslighet. Antag nu, att medierna envetet hade rapporterat om denna brottslighet, dag efter dag, och knappast om något annat från Sydafrika. Det hade naturligtvis bara varit möjligt att göra det, om man hade haft den kollektiva uppfattningen att det var fel att avskaffa apartheidsystemet. Denna rapportering hade naturligtvis förberett den svenska opinionen på slutsatsen, att man borde återgå till en politik för rasåtskillnad. Ett blandat samhälle ger bara upphov till en våldsspiral som ingen i längden orkar leva med.  
 
Nu rapporterar man så från Irak. De framsteg som faktiskt görs försvinner i floden av informationer om manifest och våldsaktioner från små anti-demokratiska grupper. Denna rapportering har blivit så dominerande, att slutsatsen tycks ligga nära till hands att livet under Saddam-regimen var bättre än det nu är och rimligen kommer att bli i ett demokratiskt Irak. Denna slutsats har t ex den på alla sätt olycklige Hans Blix nyligen dragit i en intervju i en dansk tidning. Det skulle naturligtvis vara värdefullt, om han kunde åka till Irak och upprepa denna synpunkt i en intervju med någon av de många nya irakiska tidningar som kan ges ut i dag.  
 
Den pacifistiska opinionen har också hamnat i ett anti-amerikanskt spår, som man tycks ha svårt att ta sig ur. Man går tillbaka på en ganska trött, franskinspirerad kliché: det sofistikerade Europa och det vulgära – för att inte säga enfaldiga – USA. Nationsbyggandet anses helt enkelt ligga utanför USA:s kompetens. Det förklarar våldsspiralen i Irak. Otroligt nog – går tankegången vidare – hade inte USA förberett sig för freden.  
 
Bristande historiekunskap  
Men för att vara så sofistikerad och elegant, förefaller argumentationen närmast häpnadsväckande ohistorisk. USA och Storbritannien är de enda demokratiska nationsbyggande länderna i historien. Omvandlingen av det tidigare brittiska imperiet gick i ganska stor utsträckning i demokratisk riktning. Och USA gav diktaturerna Japan och Tyskland stabila demokratiska författningar efter andra världskriget.  
 
Frankrikes och Tysklands – för att inte tala om Belgiens – försök i denna riktning har undantagslöst störtat ned i en mardröm av terror, nederlag och fientligheter. Det tycks som om den konservativa, hierarkiska form av demokrati som de kontinentala makterna står för har en betydligt lägre attraktionskraft (och inre styrka) än den liberala, anglosaxiska varianten.  
 
Inget garanterar att demokratins utveckling i Irak kommer att gå bra. Det stora problemet är att skapa en civil administration som inte fångas in av den islamska religionen. Demokratin har inte kunnat upprätthållas i de länder där detta skett. Irakierna själva verkar vara medvetna om denna fara. I de lokala val som faktiskt redan har ägt rum på olika platser, har man undantagslöst avvisat de kandidater som stöder sig på en islamsk plattform. Prognosen är väl därför hygglig – det finns förutsättningar för att valresultaten speglar den opinion som finns hos 80–85 procent av befolkningen – låt oss göra Irak till arabvärldens första fulla demokrati.  
 
Detta är nu en process som pågår och kan väntas ta litet olika vägar i framtiden. Det finns vissa grupper som förlorar ett tidigare inflytande vid en fortsatt sekularisering och demokratisering av den irakiska staten. De gör våldsamt motstånd baserat på blind terror mot oskyldiga civila, ett motstånd som kommit att bli det särskilda muslimska bidraget till politikens moderna metoder.  
 
Men huvudspåret är någorlunda hoppfullt. Det mest gåtfulla är inte detta. Utan att den europeiska opinionen beter sig som om man faktiskt önskar att Irak-processen ska störta samman. Den skadeglada rapporteringen om Irak tycks styrd av sådana föreställningar. Säkert tycker man sig att man ”bara rapporterar”. Men i urvalet ligger redan ett val av politisk hållning. Som vanligt är det inget som vänstern kommer att vara särskilt stolt över om fem–tio år.  
 
 
 
--------------------------------------  

Reklam för Spanien
Söker du information om Spanien -- Använd dig av min web http://www.spaininformation.org
Här hittar du allt

Fair use notice

The Toni Schönfelder Newsletter and website contains copyrighted material the use of which has not always been specifically authorised by the copyright owner. The material is being made available for purposes of education and discussion in order to better understand the complex nature of corruption in today's world. I believe this constitutes a "fair use" of any such copyrighted material as provided for in relevant national laws.

The material is distributed without profit to those who have expressed an interest in receiving the included information for research and educational purposes. If you wish to use copyrighted material from this site for purposes of your own that go beyond "fair use", you must obtain permission from the copyright owner. Toni Schönfelder cannot guarantee that the information contained in the Corruption News service is complete and correct or be liable for any loss incurred as a result of its use. Nor can Toni Schönfelder be responsible for any subsequent use of the material.

Denna sida är producerad av Toni Schönfelder. Avsändaren har inget ansvar för innehållet i sidor som är länkade -- allt material som finns i egen producerade sidorna får användas fritt och utan kostnad.

Esta página ha sido realizada por el Sr. D. Toni Schönfelder.Los realizadores de la página no se hacen responsables del contenido de las páginas enlazadas a la presente. Toda la información existente en las páginas de realización propia pueden ser utilizadas libremente y sin ningún tipo de coste.