I Vladimir Sorokins "Is" blandas genrer som science fiction och historisk roman. Resultatet blir en bladvändare, skriver Gabriella Håkansson  
 
 
Spruckna kakelplattor, rostränder i badkaret, blötlagda underkläder i handfatet och det matta ljuset från en naken glödlampa. Så ungefär kan man sammanfatta det trånga livsrum människorna i Vladimir Sorokins nya roman "Is" vistas i. Ute i Moskvas slitna betongförorter frodas knarkhandel, prostitution, antisemitism och revolutionär subkultur.  
 
För somliga handlar det om ett plågsamt nedstigande genom sexhandel och drogmissbruk mot ett allt mindre människovärde. För andra handlar det om att genom ultravåld och maktmissbruk hålla sig kvar på toppen av de kriminellas parnass. Något mellanting tycks inte existera. Inte heller någon nåd.  
 
För somliga handlar det om ett plågsamt nedstigande genom sexhandel och drogmissbruk mot ett allt mindre människovärde. För andra handlar det om att genom ultravåld och maktmissbruk hålla sig kvar på toppen av de kriminellas parnass. Något mellanting tycks inte existera. Inte heller någon nåd.  
 
Ur den här aspekten kan den ryske kultförfattaren Sorokin tyckas syssla med samma sak som filmaren Quentin Tarantino, eller kanske snarare dansken Nicolas Vinding Refn, som i sin "Pusher"-trilogi lyft det amerikanskt influerade ultravåldet till nya höjder. I snabba klipp och utan några konstifika grepp gestaltas här en allt hårdare, allt vidrigare våldsmaskin. Höjdpunkten är när våldet eskalerar till ett ironiskt skratt. Ett skratt som distanserar och som garanterar att ingen tappar ansiktet inför det fruktansvärda. Everyone stays cool.  
 
Men Sorokin är inte amerikan. Han är ryss, och han skriver i en specifikt rysk tradition. Hans nya roman är liksom den förra ("Blått fett" från 2001) en riktig bladvändare. I Moskva härjar en mystisk sekt av blonda och blåögda människor som kidnappar människor och slår dem i bröstet med en isslägga. Syftet är att väcka "de sovande" och få deras hjärtan att börja tala. Sekten skyr inga medel för att nå sitt mål. Brutalt och hjärtlöst slår de ihjäl en oändlig rad oskyldiga människor, eller "köttmaskiner" som de kallar dem.  
 
Sorokin skildrar den bisarra sektens framväxt och umbäranden under kommunisttiden, men man kan förstås lika gärna säga att han i fiktionens form skildrar Sovjeterans brutalitet och korrupta maktsystem. Det är smart gjort.  
 
Kanske kan man se denna spännande hybrid av science fiction och historieskrivning som ett sätt för en yngre generation att bearbeta det förflutna?  
 
Men för att återvända till Tarantino. I senaste numret av Glänta (4/05) skriver Anders Johansson en underhållande essä om Mel Gibsons "The passion of the Christ". Han berättar om hur kraven på splatter och hyperrealism i den hollywoodska filmmaskinen gjorde att Gibson tvingades använda en robot för att tillräckligt övertygande kunna skildra Jesu lidande för den våldstillvanda publiken.  
 
Parallellen till Sorokin är slående. Jag läser hans bok som en direkt kommentar till det amerikanska underhållningsvåldets fixering vid kontroll. Det som hos Sorokin händer med dem vars hjärtan "börjar tala" är att de drabbas av ett outhärdligt medlidande med mänskligheten, ja, med allt levande. De faller i hejdlös gråt och "deras ansikten förändras". De bryter ihop och krackelerar.  
 
Kanske precis så som vi i våra religiösa ikoner har försökt fånga Jesus offer i form av ett sublimt lidande blont och blåögt ansikte (ibland med ett överdimensionerat pulserande köttrött hjärta i mitten av bröstet).  
 
Ja, Vladimir Sorokin är alltså ryss. Hans symbolspråk är mättat av religiösa bilder samtidigt som han inte väjer för det låga och smutsiga i skildringarna av den postsovjetiska vardagsmisären.  
 
En modern Dostojevskij kanske? Nja, inte riktigt. Dels är det inte stilen eller det psykologiska djupet som för hans berättelser framåt (ärligt talat är han varken någon god stilist eller särskilt framstående människokännare), utan snarare hans förmåga att dra in läsaren i något som på en gång är spännande och djupt gåtfullt.  
 
Den enda själsfrände jag för stunden kan komma på är Michel Faber, som i debutromanen "Under skinnet" från 2001 låter en förklädd kvinna åka runt och plocka upp manliga liftare som hon för till en hemsk köttfabrik.  
 
Det är uppenbart att båda författarna har hittat radikalt nya sätt att skriva om samtiden på. De hämtar inslag av genrer som science fiction, fantasy och fantastik, men utan att för den skull skriva in sig i någon specifik tradition.  
 
Båda lyfter våldet som ett bärande tema i sina berättelser, och båda väljer att såväl skildra som att problematisera det. Det är kanske inte stor litteratur, men det är befriande att läsa romaner som tar nya grepp om slitna teman och som förmår underhålla samtidigt som de vägrar distansera sig från det riktigt svåra, till exempel genom ironi eller slipprig sentimentalitet.  
 
I sitt hemland betraktas Sorokin förstås som obekväm. En rysk kritiker har kallat honom för en "desperat avantgardist", och visst, sett ur ett europeiskt perspektiv kan hans visionära längtan till en mer autentisk människosort inlemmas i både en rysk existentialistisk tradition och en lång reaktionär modernistisk kanon.  
 
Här är dock inte platsen för att lägga ut texten om detta. Det räcker med att läsa Vladimir Sorokin. Han har faktiskt något att berätta.  
 
 
Författare: Vladimir Sorokin  
Titel: "Is"  
Utländsk titel: (Ljod)  
Översättare: Ben Hellman  
Förlag: Norstedts  
 

Reklam för Spanien
Söker du information om Spanien -- Använd dig av min web http://www.spaininformation.org
Här hittar du allt

Fair use notice

The Toni Schönfelder Newsletter and website contains copyrighted material the use of which has not always been specifically authorised by the copyright owner. The material is being made available for purposes of education and discussion in order to better understand the complex nature of corruption in today's world. I believe this constitutes a "fair use" of any such copyrighted material as provided for in relevant national laws.

The material is distributed without profit to those who have expressed an interest in receiving the included information for research and educational purposes. If you wish to use copyrighted material from this site for purposes of your own that go beyond "fair use", you must obtain permission from the copyright owner. Toni Schönfelder cannot guarantee that the information contained in the Corruption News service is complete and correct or be liable for any loss incurred as a result of its use. Nor can Toni Schönfelder be responsible for any subsequent use of the material.

Denna sida är producerad av Toni Schönfelder. Avsändaren har inget ansvar för innehållet i sidor som är länkade -- allt material som finns i egen producerade sidorna får användas fritt och utan kostnad.

Esta página ha sido realizada por el Sr. D. Toni Schönfelder.Los realizadores de la página no se hacen responsables del contenido de las páginas enlazadas a la presente. Toda la información existente en las páginas de realización propia pueden ser utilizadas libremente y sin ningún tipo de coste.