Från Smedjan.se
2002.08.22

Recension:
En radikalare Thatcher
av Kurt Wickman, fil dr och författare

Margaret Thatcher
Statecraft – strategies for a changing world
London: HarperCollins, 2002

Margaret Thatcher är en av de få politiker som har fått en politisk tankeriktning varaktigt uppkallad efter sig. Thatcherismen kom att stå för en brytning med den keynesianska välfärdsstaten – för henne hade den blivit liktydig med en märklig kombination av elitstyre (korporativism) och mobbvälde (fackföreningsveto). Den hade fört den engelska ekonomin in i stagnation (”stop-go”) och åstadkom närmast oändliga konflikter kring praktiskt taget varje större ekonomiskt beslut.

Under sin regeringstid såg hon dessa tendenser försvagas i Storbritannien och samtidigt förstärkas inom EU, vilket gjorde henne allt mer skeptisk till unionen. I ett berömt tal i Brygge 1988 drog hon en skiljelinje – man hade inte med stor möda reformerat den brittiska ekonomin bara för att få tillbaka hela jobbet genom bakdörren via Bryssel.

EU-frågan ledde till en splittring av det konservativa partiet, där det finns både en EU-kritisk och EU-vänlig falang. I denna mening gav Thatcher partiet – ur partitaktisk synvinkel – ett dåligt arv. Men det är svårt att se hur hon skulle ha kunnat agerat annorlunda. I realiteten pekade Thatcher på ett väsentligt och kvardröjande politiskt problem.

Det moderna Västeuropa riskerar att ta ett steg tillbaka i den demokratiska samhällsutvecklingen, om makt överförs till Bryssel långt innan det finns effektiva institutioner för folklig kontroll av denna makt. Egentligen är problemet bara formulerat – mycket litet görs för att råda bot på det. Den EU-vänliga koalitionen i Sverige accepterar väl inte formuleringen, och den EU-kritiska vill nog främst bevara den traditionella välfärdsstaten mot Bryssels ”marknadsfundamentalism”, som man av någon oklar anledning tror att det handlar om.

Skär genom gröt
Thatcher har slutat hålla offentliga framträdanden, men ändå är hon nu tillbaka – som politisk författare. Efter de två uppmärksammade självbiografiska böckerna ville hon skriva en tredje bok, och det har blivit Statecraft – strategies for a changing world. Det är den kämpande Thatcher som är tillbaka, den analytiker som avskyr byråkratins suddiga problemformuleringar och i stället söker upp den politiske krigsmannens enklare.

Thatcher kommenterar i stort sett det politiskt dramatiska 1990-talet i världen, tiden efter hennes avgång som premiärminister. Det är en rik bok i betydelsen att Thatcher ännu förmår tillföra klargörande perspektiv och skära rakt genom gröten av vilsen medierapportering i flera svåra frågor. En tung del av boken handlar om relationen Storbritannien/EU/USA.

För Thatcher är det nationella perspektivet fortfarande det centrala. Kanske för att demokratiska institutioner har en så tydlig nationell förankring. I t ex EU:s fall är det uppenbart att det finns ett betydande demokratiskt vakuum. Hon ser inte EU:s demokrati som en enkel summering av enskilda medlemsländers demokratiska konstitutioner. I stället lever EU – särskilt dess byråkratiska institutioner – ett eget liv, där man fyller ut tomrum med en halvsmält semi-socialistisk politiksörja. EU-kommissionens märkliga ställning gör att det hela blir något annat än summan av delarna.
Hon drar helt enkelt slutsatsen att alla stora problem under hennes livstid har kommit från den europeiska kontinenten, medan alla lösningar har kommit utifrån. Detta tillstånd har inte ändrats. EU vill t ex konkurrera med USA som världsmakt, men förmår inte ens sätta upp en begränsad insatsstyrka. Till och med i alla europeiska konflikter under 1990-talet har alla avgörande steg tagits av USA. Denna militära oförmåga speglar en ännu större politisk.

Den ekonomiska politiken inom EU vacklar mellan två delvis olika modeller. Dels den franska, med en stark stat och detaljregleringar. Thatcher påminner om den franske konservative premiärministern Balladurs ideologiska instinkt i ett uttalande från 1993: ”Marknaden är en djungel som det är civilisationens sak att tukta.” Det antyder naturligtvis att Balladur – som en representant för den franska politiska elitklassen – inte kan ha någon djupare förståelse för vad det är som gjort Västeuropa rikt.

Dels har vi den tyska modellen, som är korporativ. Den leder till en lång rad problem – företag blir vingklippta, fackföreningarna får en oproportionerligt stor roll, medborgarna blir elitens undersåtar och regleringssystemens skattebetalare. Hela den europeiska modellen – oavsett vilken av de båda huvudriktningarna som för tillfället styr EU:s utveckling – står i skarp och nedslående kontrast mot den amerikanska. Ett observandum: Sedan 1970 har den amerikanska ekonomin skapat 50 miljoner nya jobb, den västeuropeiska blygsamma 5 miljoner.

Alternativet till superstaten
Thatcher ser politiken för den gemensamma valutan som det avgörande steget mot ett helt federalt Europa. Hon skulle kunna acceptera en sådan utveckling om det fanns en ”europeisk allmän opinion” – vilket skulle förutsätta ett gemensamt språk inom EU, rimligen engelska. Men intill dess – och saken ligger långt borta – kommer en starkare integration att innebära en färd mot en tysk-fransk napoleonsk superstat. I en sådan kan de ledande politikerna och byråkraterna – det är en sällsam ordning inom EU att byråkrater har en unikt stark ställning – driva igenom beslut på EU-nivå som knappast skulle gå igenom i normala demokratiska processer på nationell nivå.

För Thatcher är alternativet hela tiden USA. Hon anser att Storbritannien ska lämna EU, som kompensation förhandla fram ett frihandelsavtal och därefter knyta närmare an till USA. Där finns inte bara en språklig överensstämmelse utan också en djupare kulturell. Till skillnad från alla andra utövar USA ett moraliskt och politiskt legitimt inflytande i världen. EU:s olika centrala institutioner vill inte erkänna denna makt – utan söker hela tiden efter möjliga konfliktpunkter i vad som borde vara en harmonisk relation. USA-bilden svärtas systematiskt ned i praktiskt taget alla EU-länder. EU-politiker söker ständigt driva upp konfliktnivån, som förberedelse för vad?

I boken ger Thatcher USA äran av att ha ”vunnit” kampen mot kommunismen och dess olika utlöpare i planekonomi, socialistiska experiment, ”tredje vägen”. Den stora ljusfiguren är Ronald Reagan – boken är för övrigt dedicerad till honom, ”to whom the world owes so much”.

I 1980-talets stora politiska konstellation Reagan–Thatcher var hon dock den mer ideologiska av de båda. Hon angav tydligare den väg som bar framåt och motiverade den mer principiellt. I princip reflekterade väl denna konstellation det djupa samförståndet mellan USA och Storbritannien, som länge hämmats av att Storbritannien sökte en roll som europeisk makt.

Citerar Hayek och Smith
Det är därför inte förvånande att Statecraft slutar med en lång ideologisk essä om kapitalismen och dess kritiker. Hennes utgångspunkt är att det är en märklig ordning, att kapitalismen överallt där den prövas blir framgångsrik, men att den trots detta är mycket litet förstådd. Det tycks vara betydligt lättare att förstå det enklare semi-socialistiska budskapet om utjämning av alla inkomster – trots att det bland annat i EU har visat sig långsiktigt förödande för bevarad levnadsstandard för de många. Instinkten hos interventionistiska politiker är att förmögenheter är kollektiva, inte individuella.

Just långsiktigheten i försvaret för marknadsekonomin är det avgörande. De som främst stöder marknadsekonomiska incitament för att de ”fungerar” kortsiktigt, har svårt att försvara dem i en nedgång, som är ofrånkomlig från tid till annan. Men just det faktum att marknadsekonomin har en ”självläkande” förmåga är en av de egenskaper som gör att systemet på sikt blir överlägset alla alternativ.

Den stat som ska övervaka systemet har några få, men oavvisliga, uppgifter: att upprätthålla äganderätten med alla dess implikationer är den centrala. Ett sådant statsideal som Thatcher förespråkar kan kanske beskrivas som ”den minimala staten” – en stat som är stark, men begränsad. Traditionen går från Adam Smith till Friedrich Hayek, två ekonomer som Thatcher citerar utförligt.

Ibland antyds det efter olika tal av Margaret Thatcher att hon verkar ha övergett ”thatcherismen”. Den som läser Statecraft kan ganska snabbt övertyga sig om att hon inte har gjort det. Läs den!

Reklam för Spanien
Söker du information om Spanien -- Använd dig av min web http://www.spaininformation.org
Här hittar du allt

Fair use notice

The Toni Schönfelder Newsletter and website contains copyrighted material the use of which has not always been specifically authorised by the copyright owner. The material is being made available for purposes of education and discussion in order to better understand the complex nature of corruption in today's world. I believe this constitutes a "fair use" of any such copyrighted material as provided for in relevant national laws.

The material is distributed without profit to those who have expressed an interest in receiving the included information for research and educational purposes. If you wish to use copyrighted material from this site for purposes of your own that go beyond "fair use", you must obtain permission from the copyright owner. Toni Schönfelder cannot guarantee that the information contained in the Corruption News service is complete and correct or be liable for any loss incurred as a result of its use. Nor can Toni Schönfelder be responsible for any subsequent use of the material.

Denna sida är producerad av Toni Schönfelder. Avsändaren har inget ansvar för innehållet i sidor som är länkade -- allt material som finns i egen producerade sidorna får användas fritt och utan kostnad.

Esta página ha sido realizada por el Sr. D. Toni Schönfelder.Los realizadores de la página no se hacen responsables del contenido de las páginas enlazadas a la presente. Toda la información existente en las páginas de realización propia pueden ser utilizadas libremente y sin ningún tipo de coste.