Var det så klokt att "hjälpa" Ryssland? av Stefan Hedlund, professor i öststatsforskning vid Institutionen för Östeuropastudier vid Uppsala universitet. Den ryska ekonomiska reformprocessen dras med allt mer uppenbara och svårhanterliga problem. Pengar från väst rullar fortfarande in, men det blir allt tydligare att personer i nyckelpositioner sätter sina egna intressen före landets - i gigantisk omfattning. Till yttermera visso är dessa förhållanden välkända i väst, bland dem som beviljar lån och bidrag, men de är alltför beroende av varann för att kunna säga upp bekantskapen. Situationen gör skäl för beteckningen "moral hazard". Nästan på dagen sju år efter den misslyckade augustikuppen i Moskva, föll så de två sista myterna kring den ryska "marknadsekonomin". Med beslutet att låta rubeln flyta inom ett mycket brett band kan både den låga inflationen och den stabila valutan läggas till handlingarna över misslyckanden. För den ekonomiska reformpolitiken återstår därmed inga påtagliga framgångar, på vilka optimism om framtiden kan byggas. Huruvida situationen ännu är "reparabel", som den tyske förbundskanslern Helmuth Kohl gärna vill tro, är en öppen fråga, som vi inte skall gå närmare in på här. Låt oss i stället begrunda en helt annan fråga, som är av nog så stor betydelse, nämligen det långsiktigt ohållbara utpressningsförhållande som har utvecklats mellan Ryssland och dess vänner i väst, och som, i takt med att den finansiella krisen fördjupats, har blivit allt mer påträngande. På ena sidan har vi en rysk regering, som varken kan eller vill genomföra de åtgärder som är nödvändiga för att hejda plundring och skatteflykt. På den andra har vi västerländska kreditorer och investerare, som är så kraftigt exponerade att de framgångsrikt kan tvinga skattebetalare i väst att ösa in nya miljarder - bara för att de gamla inte skall gå förlorade. Vi måste hjälpa Ryssland! Men för varje gång Ryssland får nya miljardkrediter - till löpande konsumtion och till att lösa ut misslyckade spekulationer - blir den ryska regeringen allt mer övertygad om att krav på ständigt mera hjälp faktiskt är en hållbar strategi. Det torde inte krävas någon större fantasi för att inse att vi här har ett recept för mycket stora framtida problem. Det har heller inte saknats varnande röster, som pekat på att just detta skulle bli följden av västs ambitioner att "hjälpa" Ryssland. En av de viktigaste i denna grupp var den då nyligen avgångne ryske finansministern Boris Fjodorov, som i en artikel i New York Times redan på våren 1994 utfärdade följande varning till presumtiva kreditorer: Jag tror inte på kompensation från utlandet för inhemsk inkompetens och korruption. Det finns alltför många personer på höga befattningar i den ryska regeringen som anser det patriotiskt att ta upp så många lån som möjligt, bara för att sedan i det tysta arbeta på att få skuldomförhandlingar och avskrivningar. (New York Times, 1 april 1994.) Överdriven optimism Alla varningar av detta slag uttalades dock för döva öron, och i dag börjar vi se konsekvenserna. Den nu aktuella krisen är ännu bara en mild västanfläkt, jämfört med vad som kan hända, om Ryssland börjar fallera på krediter i mångmiljardklassen. Då kan vi stå inför allvarliga bankkriser i väst, främst i Tyskland. Den politiska utveckling som har lett fram till denna situation är därför ett icke helt oviktigt fenomen, som kan förtjäna viss eftertanke. Om vi exempelvis ser tillbaka på hur den ryska reformprocessen har framställts i västerländska medier, och i uttalanden av ledande västpolitiker, framträder ett tydligt mönster av inte bara tvångsmässig optimism om framtiden utan än mer en ovana att ösa okvalificerat beröm över en utvald skara av ryska makthavare. Den utbredda användningen av ord som "briljant" och "framstående" kan vara förståelig hos personer som på ett eller annat sätt har varit personligen delaktiga i processen, men att även mer neutrala observatörer, eller för den delen företrädare för internationella finansiella och biståndsorganisationer, har hemfallit åt samma ovana är något svårare att förklara. Man kan förvisso invända att detta egentligen inte spelar någon större roll, att västvärldens ryska hjältedyrkan bara är en chic komponent i det nya partnerskapet mellan Ryssland och väst - ett sätt att vara snäll mot våra nya ryska vänner, om man så vill. Men det vore att missa en i sammanhanget väsentlig poäng. Jag vill hävda att västs okritiska hyllningskör till ryska makthavare representerar ett mera oroväckande fenomen, som haft en allvarligt negativ inverkan på den ryska ekonomiska reformprocessen som helhet. Avsikten med den följande diskussionen är inte att försöka ställa saker till rätta, vad det nu skulle kunna tänkas innebära, genom att ösa kompenserande smuts över de ryssar som har valts ut till västs hjältar. I takt med att maktspelet i Moskva intensifieras, och i allt högre grad utkämpas inför öppen ridå, kommer ryssarna själva att klara denna uppgift mer än väl. Det principiella problemet gäller en fara som brukar kallas "moral hazard", d v s att politiker eller internationella organisationer skapar incitament för aktörer att bete sig på ett sätt som går stick i stäv med uppställda mål. Om man exempelvis vill skapa hårda budgetrestriktioner för att uppnå en bättre effektivitet, är det knappast klokt att inför varje uppdykande svårighet genast erbjuda hjälp, om än aldrig så "tillfällig". De senaste årens relationer mellan politiker i väst och deras nyfunna ryska vänner erbjuder en mycket olycksbådande provkarta över problem av detta slag, problem som nu är på väg att växa oss alla över huvudet. Låt oss börja med att studera attityderna till Boris Jeltsin, den ryska reformprocessens störste och minst ifrågasatte hjälte, mannen som i västvärldens ögon inte tyckts kunna göra något fel. Är han verkligen en "samhällets demokratiska åskledare", som en ledande utländsk ekonomisk rådgivare en gång stolt proklamerade? (David Lipton & Jeffrey Sachs, "Prospects for Russia’s economic reforms", i Brookings Papers on economic activity, nr 2, 1992, sid 255.) Eller bär han kanske skulden för mycket av det som har gått snett? Och är i så fall hans vänner i väst medskyldiga? Boris Nikolaevitj Jeltsin Så länge Michail Gorbatjov intog platsen som västvärldens ryske hjälte nummer ett, var det ingen hejd på de nedsättande omdömen som kunde publiceras om Boris Jeltsin. Han var en fyllbult, en orosmakare och en allmänt oansvarig person. Men så snart Gorbatjov var borta, blev det annat ljud i skällan. Alla de gamla invektiven var nu plötsligt som bortblåsta, och man började i stället ösa beröm över sin nye hjälte, på ett sätt som tidvis - i synnerhet när den blodiga hanteringen i Tjetjenien var som värst - framstått som djupt omoraliskt. Det är emellertid inte bara en fråga om politisk omoral. I denna attityd –finns också en uppenbar fara för negativa konsekvenser, vilka nu börjar framträda allt tydligare. Till att börja med kan det inte längre råda någon större tvekan om att president Jeltsins personliga ledarskapsstil har rört sig allt längre i riktning mot traditionell rysk autokrati. Hans egen förkärlek för att tala om sig själv i tredje person, att kalla sig själv "husbonde" eller "tsar", är tydliga indikationer på att detta är en process som få i Moskva ens längre ids söka kamouflera. En viktig konsekvens av denna utveckling har varit att tsar Boris - liksom de gamla ryska tsarerna - lyckats framställa sig själv som höjd över politiken. Han har inte behövt sänka sig till att blanda sig i politiska kontroverser, ens när reformprocessen som sådan varit allvarligt hotad. Som en sträng fader har han valt att ingripa bara för att straffa, för att ta sin regering - eller sina massmedier - i upptuktelse. Ministrar har tillrättavisats, skällts ut och avskedats, ibland även i direktsänd TV och utan föregående varning. Landets högste makthavare har dock aldrig själv avkrävts minsta politiska ansvar. Maximal osäkerhet Hans senaste tilltag, att mitt i en utomordentligt allvarlig finanskris plötsligt kasta ut hela regeringen och därmed skapa maximal osäkerhet för marknadens aktörer, erbjuder en, för Rysslands del, nog så tragisk bekräftelse på att det är Boris Jeltsin personligen, snarare än den utskällda oppositionen i duman, som är landets största problem. Diplomatisk artighet må förvisso ursäkta en del av den beredvillighet ledande västpolitiker har visat, att uppfatta denna autokratiska ryska retrogression som förenlig med den deklarerade ambitionen att bygga demokrati och ett pluralistiskt samhälle, men även diplomatin måste ha sina gränser, där överdrivet beröm och en överdriven beredvillighet att vända bort blicken börjar bli till ett allvarligt problem. Om vi antar att politiska ledare i väst har varit sanningsenliga när de sagt att främjandet av rysk demokrati ligger i västs egenintresse, måste vi allvarligt ifrågasätta om deras vägran att uttala ens ett uns av kritik mot den man som varit ytterst ansvarig för den ryska politiken verkligen har varit en rationell politik. Om man exempelvis betraktar västs beredvillighet, för att inte säga iver, att kritisera den ryska ekonomiska reformpolitiken, ibland även inkluderande illa dolda hot om negativa konsekvenser i händelse av att givna råd inte skulle efterlevas, blir det än svårare att förstå den totala tystnad som har åtföljt den ryska politiska maktens accelererande förfall. Kan det möjligen vara så, att väst genom sin tystnad aktivt har bidragit till att förstärka den ryska retrogressionen till gamla invanda autokratiska och rättslösa maktmönster? Och vem har i så fall vunnit på detta? Om det bara hade rört sig om att vända bort blicken inför en del av den ryske tsarens värsta förehavanden, kunde detta kanske fortfarande ha varit möjligt att ursäkta som överdriven artighet. Men nu är det knappast så, att det bara har rört sig om att placera Boris Jeltsin bortom kritik. Om vi ser till den allt tydligare ryska trenden av ökande korruption och kriminalitet i den allra högsta maktens korridorer, finner vi ett oroväckande mönster av att väst söker sina hjältar på precis de ställen där en del av de värsta bovarna gömmer sig. Viktor Stepanovitj Tjernomyrdin En utmärkt illustration av denna fara är Viktor Tjernomyrdin, den framgångsrike tidigare chefen för det ryska gasmonopolet Gazprom, som efter valet i december 1992 blev rysk premiärminister och lyckades sitta kvar på denna post ända till i mars 1998. När Internationella valutafonden, IMF, på våren 1994 - av helt rationella skäl - var på väg att ge upp hoppet om Ryssland, var det Tjernomyrdin som tog med sig IMF:s chef, fransmannen Michel Camdessus, på en liten weekendtrip med björnjakt och gemytligt umgänge. Från den dagen kom Tjernomyrdin att utvecklas till västs främste kelgris, en man som antogs representera stabilitet och affärsmässiga relationer. Såväl den amerikanske vicepresidenten Al Gore som ledande företrädare för internationella storföretag började upprätthålla nära och frekventa förbindelser med sin ryske vän, som man hoppades skulle bereda vägen för en ordnad marsch mot trygga investeringar och en effektiv kamp mot organiserad brottslighet. Spelade det då någon roll om hans händer inte var rena? De anklagelser om korruption och maktmissbruk som förts fram mot Tjernomyrdin hänför sig främst till hans avgång från Gazprom, och till den senare "privatiseringen" av hans gamla imperium. Då ingen rättslig process har inletts, är det svårt att veta hur mycket av de olika beskyllningarna som har förankring i verkligheten, men de anklagelser som har förts fram är allvarliga nog. Och de har rönt stor uppmärksamhet i USA. I en artikel med den något provokativa titeln "Är Tjernomyrdin en skurk?", redovisade den välkände Rysslandsexperten Peter Reddaway på hösten 1995 vad tre ryska källor på hög nivå hade att förtälja. (Peter Reddaway, "Is Chernomyrdin a crook?", i Post-Soviet prospects, vol 3 [1995] nr 8, augusti.) Världens största företag Den förste av dessa var den ovan nämnde Boris Fjodorov, samme Fjodorov som nyligen återkom till rysk politik med ansvar för den usla skatteindrivningen. I mars 1995 hävdade han - i den ryska tidningen Izvestija - att högt uppsatta chefer inom Gazprom i samband med företagets privatisering hade tillskansat sig 1-5 procent av aktierna. Med ett marknadsvärde, som då beräknades till 120 miljarder US-dollar, blev detta en nätt summa. När - eller om - Ryssland äntligen uppnår politisk och finansiell stabilitet, och Gazproms reserver kan värderas utan avdrag för ryska förhållanden, kan det röra sig om ett totalt värde på 700 miljarder US-dollar, vilket då skulle vara världens största företag. Enligt Fjodorov rörde det sig om "seklets, kanske även den mänskliga historiens, största rån". (Izvestija, 21 mars 1995.) I ett tal ett par månader senare följde han upp sin kritik genom att hävda att Tjernomyrdin personligen hade fått en procent av Gazproms aktier, vilket skulle göra honom till en av Rysslands tio rikaste män. Denna anklagelse understöddes också av Vladimir Polevanov, en tidigare vice premiärminister och chef för den statliga egendomskommissionen GKI. I en TV-sänd intervju hävdade han att bulvaner hade placerats bland Gazproms aktieägare och att regeringsmedlemmar hade tillåtits att profitera på företaget. En månad senare fördes offensiven ett steg längre då Jurij Skokov, en av de verkliga tungviktarna i Kremls korridorer, brännmärkte Tjernomyrdin som "landets ledande mafioso". Utöver privatiseringsaffären har det också förekommit beskyllningar som rör missbruk av medel från Gazprom, t ex för att bygga en datja åt Tjernomyrdin junior eller för att finansiera premiärministerns eget politiska parti, "Vårt hem är Ryssland". Symptomatiskt nog kom detta parti i en karakteristisk rysk ordlek genast att bli känt som "Vårt hem är Gazprom" (Nasj dom Rossija - Nasj dom Gazprom). Även om det bör understrykas att inga av dessa beskyllningar emanerar från personer som kunde räknas bland premiärministerns vänner, är det också viktigt att - som Reddaway - notera att ingen av dessa ovänner har blivit stämd för förtal. Men skuldfrågan är ett ryskt problem. Den för vår del avgörande frågan är om det egentligen spelar så stor roll. Svaret måste tyvärr bli jakande. Landets värsta skattesmitare Faran för "moral hazard" följer av västvärldens ambitioner att presentera Tjernomyrdin som en hjälte. I fokus står det enkla faktum som säger att Gazprom är en av Rysslands i särklass största skattebetalare. När skatteindrivningen började bli ett allvarligt problem, var det därför logiskt att Gazprom hamnade på listan över landets värsta skattesmitare. Företagets blotta storlek innebar att dess uppträdande hade direkt inverkan på skatteindrivningen, och dess politiska betydelse innebar att det även hade indirekt inverkan på densamma, genom att etablera ett dåligt exempel för andra att följa. För IMF skulle just den usla skatteindrivningen snart komma att bli till ett dominerande problem i de allt tätare relationerna med Moskva, och det saknades knappast vilja att i hårda ordalag fördöma den dåliga skattemoralen hos företag som Gazprom. Om vi emellertid samtidigt antar att Tjernomyrdin höll en beskyddande hand över sitt gamla fögderi, och därmed även över sina gamla vänner, följer det logiskt att IMF hade placerat sig själv i en omöjlig situation. Att framhålla Tjernomyrdin som hjälte, samtidigt som man ifrågasatte hans integritet i relation till Gazprom var knappast möjligt. Alltså kunde Gazprom - och andra stora vinstgivande företag - lugnt fortsätta att generera mer eller mindre svarta inkomster åt sina politiska beskyddare. Till detta kan även läggas faran för negativa konsekvenser i rysk inrikespolitik. När det exempelvis har gått så långt att ledande oppositionella dagstidningar - med viss trovärdighet - kan hävda att ryska regeringsföreträdare har reducerats till redskap för att utföra IMF:s diktat, då har västs inblandning i rysk politik tagit ett mycket stort steg för långt. Och när man i en rysk tidning kan få läsa att "IMF:s politik i Ryssland syftar till att uppnå den slutgiltiga utrotningen av det ryska folket", då börjar det bli direkt oroväckande. Till exemplen Jeltsin och Tjernomyrdin kan läggas en lång lista över andra framträdande ryska makthavare, som från tid till annan varit föremål för beundran och beröm från väst. En minsta gemensam nämnare i denna grupp är att de alla har utgjort del av det tämligen bisarra mediefenomen som kommit att kallas "unga reformekonomer". I denna kategori finns det ingen som har fått mer berömmelse, fler inbjudningar till internationella konferenser, och mer makt över de finansiella strömmarna till Ryssland än Anatolyj Tjubajs. Han får därför illustrera ett problem som i praktiken självfallet är betydligt mera utbrett. Det är inte fråga om enstaka skurkar, utan om ett allvarligt systemfel. Just därför är det också så olycksbådande. Anatolyj Borisovitj Tjubajs Tjubajs fick sin första utnämning som "reformekonom" i november 1991, när han utnämndes till chef för GKI. I juni 1992 stärktes hans makt ytterligare genom utnämningen till vice premiärminister. Ursprunget till hans berömmelse är det ryska privatiseringsprogrammet, men han har också tillskrivits betydande skicklighet som befrämjare av den ryska ekonomiska reformprocessen i stort. Spelar det då någon roll om hans händer inte varit rena? Även om en flora av diverse rykten och beskyllningar hade förekommit under en längre tid, var det inte förrän på hösten 1997 som Tjubajs heder och integritet öppet och på allvar kom att ifrågasättas. I väst var det återigen Reddaway som började ställa en del spetsiga frågor, i en uppmaning till läsarna av Washington Post att "Beware the Russian reformer". (Washington Post, 24 augusti 1997.) Hans artikel reflekterade en växande våg av kritik i ryska medier, där den ökande antagonismen inom landets finansiella eliter hade lett till våldsamma - och avslöjande - utfall i de olika lägrens tidningar och TV-stationer. Inledningsvis var det Tjubajs som hade försteg, men när han i november lyckades övertala president Jeltsin att avskeda en av sina värsta fiender, Boris Berezovskij, från dennes post som sekreterare i det ryska säkerhetsrådet, hade han vunnit vad som skulle visa sig vara en sann pyrrusseger. Berezovskijs motoffensiv nådde sin kulmen en vecka senare, när Aleksandr Minkin, en oberoende grävande journalist, avslöjade att Tjubajs och fyra andra framträdande "unga reformekonomer" hade fått förskottsroyaltyn om vardera 90 000 US-dollar, för en bok om den ryska privatiseringsprocessen, en bok som troligen inte ens var avsedd att skrivas. Den följande skandalen gällde inte bara royaltyns storlek, som var sensationell i sig, utan än mer det faktum att den betalats ut av förlagshuset Segodnja, som ägs av Oneksimbank, som var en av de största vinnarna i de privatiseringsaffärer som nyligen hade anordnats av just Tjubajs. Tjubajs blev kvar Som svar på denna skandal lät president Jeltsin avskeda tre av författarna in spe (en fjärde - Alfred Koch - hade redan tidigare avskedats i en liknande skandal), men Tjubajs fick förbli på sin plats. Den föregivna anledningen var att, om han avskedades, skulle det kunna "destabilisera regeringen och skada ekonomin". Den verkliga anledningen fångades i en ilsken artikel av journalisten Matt Taibbi, i Moskvatidningen The Exile: Det är uppenbart att Tjubajs fick stanna därför att Ryssland fruktade en negativ reaktion från väst om han skulle avskedats. Och vem är ansvarig för västs reaktion? Det är väst. Vem såg till att Tjubajs fick stanna på sin plats? Det gjorde väst. Vi har hållit ryssarna som gisslan genom att låta dem veta, på tusen olika vis, att vi kommer att ge upp alla våra investeringar i deras land om de inte behåller sin korrumperade, stjälande minister i maktens högsta korridorer. (The Exile, 20 november 1997.) För att illustrera sin poäng ringde Taibbi först till IMF:s taleskvinna i Moskva, Kathleen White, och ställde den relevanta frågan: "Om Anatolyj Tjubajs avskedas av skäl som inte rör landets ekonomiska politik, kommer det att påverka IMF:s beslut om nästa utbetalning av krediten på 10 miljarder US-dollar?" Det uppenbara svaret var att IMF sysslar med ekonomisk politik, inte med enskilda individer. En liknande fråga till Catherine Sylvester, taleskvinna vid den amerikanska ambassaden i Moskva, fick ett liknande svar beträffande den amerikanska biståndsmyndigheten USAID:s inställning. Efter att på detta vis ha fått klara uttalanden från två av de viktigaste aktörerna på den finansiella arenan, kunde Taibbi dra den uppenbara slutsatsen, nämligen att det finns en betydande diskrepans mellan de regler och den praxis organisationer som IMF och USAID - enligt sina egna stadgar - förutsätts följa, och den politik som i praktiken utformas i det tysta, i hemliga överenskommelser med Moskvas "unga reformekonomer". Återigen finns här en uppenbar fara för "moral hazard", för att ambitionen att hjälpa Ryssland i själva verket förvandlas till ett destruktivt gynnande av krafter som, i eget vinningsintresse, undergräver reformprocessen. Centrum för privat äganderätt I kölvattnet efter bokskandalen var det en mängd andra oaptitliga historier som plötsligt flöt upp till ytan. I ett försök att urskulda sig själv påstod Tjubajs att 95 procent av den kontroversiella royaltyn skulle gå till välgörenhet, närmare bestämt till ett "Centrum för försvar av den privata äganderätten". Detta utspel ledde inte bara till frågor om denna organisations faktiska existens, utan också till att en gammal historia som återgivits i Izvestija föregående sommar, åter dök upp. I det senare fallet, som daterades till början av 1996, hade Tjubajs fått ett räntefritt lån på 3 miljoner US-dollar från Stolitjnyj Bank, en annan stor vinnare i privatiseringsprocessen. Pengarna hade betalats ut till samma "Centrum för försvar av den privata äganderätten", som placerat dem i ryska statsskuldväxlar. Vinsten från den senare transaktionen - 300 000 US-dollar - betalades dock ut till Tjubajs personliga bankkonto. Stolitjnyj skulle senare komma att ta över Agroprombank till ett sensationellt lågt pris. Två andra fall får tjäna som illustrationer till att Tjubajs har använt sin position inte bara för att vinna personliga ekonomiska fördelar, utan också till att befrämja korruption i den politiska processen och till att bedra IMF beträffande Rysslands avsikter att efterleva ingångna avtal. Det första fallet härrör från våren 1996, när alla "reformvänliga krafter" mobiliserades för att se till att den djupt impopuläre Jeltsin skulle bli omvald som president. Efter att ha avskedats i januari 1996, till följd av en annan privatiseringsskandal, blev Tjubajs redan i mars ombedd att återvända till makten, för att leda presidentens återvalskampanj. Det var ett uppdrag som han skulle föra till ett för uppdragsgivaren lyckligt slut, men inte utan att få sina händer nedsmutsade - igen. Enligt rysk lag begränsades kostnaderna för Jeltsins återvalskampanj till 2,9 miljoner US-dollar, en siffra som troligen representerar föga mer än en procent av de verkliga utgifterna. Det fanns således ett stort behov av illegala kampanjfonder, och alla, som minns turerna i samband med den amerikanska Watergateskandalen, minns också att detta kan innebära alldeles speciella risker. I Moskva kom den stora skandalen på kvällen den 19 juni, vilket tyvärr var alldeles före valet. Pappkartong full med dollar Liksom i det amerikanska fallet började historien med att ett par underhuggare ertappades. Den här gången var det inte ett inbrott, utan en pappkartong med en halv miljon dollar i kontanter som bars ut ur regeringsbyggnaden av ett par av Tjubajs medarbetare. Det som sedan skulle ske var dock ingen vanlig mörkläggning. Hellre än att huka sig och hoppas på att stormen skulle blåsa förbi, valde Tjubajs att gå till omedelbar motoffensiv i form av en intensiv mediekampanj. Arresteringen av de män som burit på de illegala kampanjbidragen presenterades som en konspiration av "mörka krafter" i motståndarlägret. Pengarna hade helt enkelt planterats på Tjubajs män! Resultatet av Tjubajs offensiv var att president Jeltsin redan påföljande dag kunde övertalas att avskeda general Aleksandr Korzjakov, som varit chef för presidentens personliga väpnade garde, tillsammans med chefen för säkerhetstjänsten FSB, Michail Barsukov, och inrikesministern Stepasjtjin. I västmedier presenterades denna utrensning av tre prominenta generaler inte som en triumf för de verkliga skurkarna över några av deras politiska motståndare, utan som ett välkommet beslut av presidenten att rensa ut en del hårdföra element från sin närmaste omgivning. "Reformkursen" antogs därmed ha blivit stärkt. På eftermiddagen den 20 juni kunde en triumferande Tjubajs inför en sammankallad presskonferens förklara att det hade rört sig om "en av de traditionella komponenterna in en traditionell KGB/Sovjet-provokation, av det slag vi i vårt land har sett alltför många gånger." (Peter Reddaway, "Questions about Russia’s ‘dream team’", i Post-Soviet prospects, vol 5 [1997], nr 5, sid 2. När sanningen slutligen kom fram, hade den än en gång stora likheter med Watergate. Den 15 november kunde Moskvatidningen Moskovskij Komsomolets publicera en utskrift av en hemlig bandinspelning, gjord två dagar efter den ovan nämnda presskonferensen, där man kunde höra Tjubajs diskutera affären med några av sina medhjälpare. Här framgick det bl a, att president Jeltsin hade varnats för risken att upp till 15-20 personer om dagen skulle kunna åka fast när de bart ut sportbagar fyllda med pengar från kampanjhögkvarteret. Tjubajs valde inte bara att svara på denna anklagelse med totalt förnekande. Enligt andra rapporter lyckades han också mobilisera tillräckligt politiskt stöd för att hindra andra ledande medier från att följa upp historien. Betydelsen av verkligt oberoende medier gavs en ytterligare illustration när samme grävande journalist som avslöjat bokskandalen rapporterade om ännu en skandal där Tjubajs var inblandad. Denna gång var det IMF som var måltavla. Efter att på hösten 1997 ha blivit utnämnd till förste vice premiärminister var det Tjubajs som fick det primära ansvaret för att förbättra den ryska skatteindrivningen, och här skulle han inte heller dra sig för att ta till fula knep. Auktion på statsskuldväxlar Genom att exempelvis rigga en auktion av statsskuldväxlar lyckades han sända hela 45 triljoner rubel av statens pengar på en lång resa genom det finansiella systemet. Från konton som tillhörde olika lokala myndigheter letade sig pengarna så småningom fram till de särskilda bankkonton som upprättats för företag som släpade efter med sina skattebetalningar, och härifrån kunde de återföras till staten, denna gång som ökade skattebetalningar, vilket behagade IMF. I sin tidning Novaja Gazeta sätter Minkin fingret på den verkligt ömma punkten: "Anledningen till denna massiva penningomflyttning var att övertyga IMF om att Tjubajs var på väg att lösa de ryska budgetproblemen, att skatteindrivningen var på väg att öka, och att han därför skulle belönas med ytterligare krediter. Som ni vet, överlever regeringen främst på pengar från IMF." (Citerat av Fred Weir, i Johnson’s Russia list, 10 december 1997. Även om inga av de historier som återberättats här (och det finns många fler) i sig var nya för dem som följt utvecklingen i Ryssland, var det bokskandalen som slutgiltigen fick bägaren att rinna över. I självaste New York Times, som länge varit en av Tjubajs viktigaste supporters, framfördes ett direkt krav på hans avgång: Anatolyj Tjubajs är samtidigt den ryska reformprocessens främjare och dess fiende. Utan Tjubajs sluga rådgivning och fasta beslutsamhet att bryta med den kommunistiska ekonomin hade Boris Jeltsin kanske inte lyckats föra Ryssland så långt på vägen mot demokrati och fria marknader. Men Tjubajs, Jeltsins främste rådgivare, har också sett mellan fingrarna med olämpliga uppgörelser mellan Kreml och ryska affärsmän. Även mot bakgrund av den ryska politikens råa regler har han nu skämt ut sig och bör därmed lämna sin post som förste vice premiärminister. (New York Times, 19 november 1997.) Men varför? Det var, som sagt, knappast några direkta nyheter som kom fram när Anatolyj Tjubajs slutligen började utsättas för närgången granskning. Den verkligt intressanta frågan blir därför varför det hade tagit så lång tid för hans vänner i väst att äntligen ta bladet från munnen. Reddaway erbjuder ett svar på denna fråga, som egentligen gör att saken framstår i en än värre dager: Väst har huvudsakligen valt att ignorera de anklagelser som började föras fram 1993; man tenderade att uppfatta privatiseringen som en framgång. I början av 1995, när Ryssland förhörde sig hos IMF om ett större lån, var regeringar i väst positiva. Dock var det signifikant att när IMF beviljade ett lån på 6,4 miljarder US-dollar insisterade man, som ett av sina huvudsakliga, om än opublicerade krav, på att den ekonomiska politiken under 1995 skulle skötas av Tjubajs. (Reddawey, op cit, sid 1.) Om detta är sant, var det alltså inte enbart en fråga om att vända bort blicken, utan om att aktivt intervenera för att tvinga Ryssland att på en så viktig post behålla en man av så tvivelaktig moral. Var detta verkligen i västs bästa intresse? Eller för den delen i Rysslands? Den enda rimliga förklaringen måste utgå ifrån att intentionerna var goda, ifrån en övertygelse om att ett starkt stöd för de "unga reformekonomerna" faktiskt skulle vara i både västs och Rysslands bästa intresse. Samtidigt som den fortsatta utvecklingen skulle erbjuda många illustrationer av det gamla talesättet, att vägen till helvetet är stensatt med goda intentioner, får vi dock inte blunda för att det här också fanns en viss inneboende byråkratisk logik, som säger att de organisationer som gått i bräschen för projektet att "hjälpa" Ryssland också skulle visa stor olust att erkänna sina misstag och att ändra sin politik. Det finns gott om stöd för en uppfattning som säger att Tjubajs faktiskt skapades av intressen i väst. Den huvudsakliga mekanismen gick via de band som på ett tidigt stadium knöts mellan en grupp forskare vid Harvarduniversitetets "Institute for International Development", senare mest känt som "Harvardprojektet", och en grupp "unga reformekonomer" runt Tjubajs, en grupp som av den amerikanska forskaren Janine Wedel har kallats "S:t Petersburgsklanen". Harvardprojektet I en mycket skarp artikel om hur det amerikanska biståndet till Ryssland kom att kontrolleras av dessa båda maktcentra noterar Wedel att "mellan 1992 och maj 1997 fick Harvardprojektet 43,4 miljoner US-dollar från USAID i anslag utan konkurrens." På den ryska sidan styrdes resursflödet till Rysslands "privatiseringscentrum", en organisation som var helt kontrollerad av Petersburgsklanen: "Centret fick mer än 41 miljoner US-dollar från USAID, ytterligare miljoner dollar från G7-länderna, tillsammans med lån från både Världsbanken (59 miljoner US-dollar) och EBRD (43 miljoner US-dollar) att återbetalas av den ryska regeringen." (A a, sid 70.) I intervjuer förnekar inte amerikanska tjänstemän att det har varit fråga om medveten favoritism. På en direkt fråga från Wedel om USAID hade hjälpt Tjubajs till makten svarar exempelvis Thomas Dine, myndighetens biträdande chef, rakt på sak: "Som observatör skulle jag svara ja." Och i en annan intervju, från februari 1997, förklaras logiken bakom stödet till Tjubajs på följande sätt av ambassadör Richard Morningstar, den amerikanske biträdande utrikesminister som varit ansvarig för att koordinera hjälpen till före detta Sovjetunionen: Om vi inte hade varit där för att erbjuda Tjubajs finansiellt stöd, kunde han då ha vunnit kampen för att genomföra privatiseringen? Förmodligen inte. När vi talar om några hundra miljoner dollar (det årliga genomsnittet av bilateral, icke-militär hjälp till Ryssland under senare år), kommer man inte att förändra landet, men man kan erbjuda riktat stöd för att hjälpa Tjubajs. (A a, sid 70.) Det sätt på vilket programmet för hjälp till Ryssland har lagts upp erbjuder ett rent skolboksexempel på problemet med "moral hazard". Från allra första början gjordes det klart att "väst ville se nya ansikten och höra ‘nya idéer’, som stämde överens med den egna ideologin." Dine förklarar logiken: "Vi kommer inte att slösa amerikanska skattedollar på att erbjuda ... hjälp där reformer inte kan blomstra." (A a, sid 66.) För det ryska politiska ledarskap som nu var på jakt efter stöd för sitt nya ekonomiska program var detta klara besked: det gällde att sätta samman ett lag av unga reformorienterade ekonomer som talade flytande engelska och var obefläckade av det gamla systemet. Och så blev det. Dessa "unga reformekonomer" skulle dessutom komma att få omfattande odemokratiska maktbefogenheter. Walter Coles, en annan tjänsteman inom USAID, sammanfattar resultatet: "Om vi behövde ett dekret, var Tjubajs inte tvungen att gå via byråkratin." (A a, sid 68.) Väst stödde således framväxten av en rysk klick, som framgångsrikt skulle monopolisera all inkommande finansiell hjälp och därmed lika framgångsrikt blockera alla ansträngningar av andra grupper att presentera alternativa reformförslag. Janine Wedel understryker särskilt betydelsen av denna utveckling för Rysslands spirande demokrati: Bidrog strategin att huvudsakligen fokusera på en isolerad grupp till att förverkliga biståndsvärldens uttalade mål att etablera de transparenta, oberoende institutioner som är av sådan kritisk betydelse för framväxten av demokrati och en stabil ekonomi i denna stormakt i transition? ... Ironiskt nog har den amerikanska hjälpen, snarare än att främja en separation av de politiska och ekonomiska sfärerna, faktiskt förstärkt deras ömsesidiga beroende. (A a, sid 67, 71.) Ingen konkurrens Och det var inte bara på den ryska sidan som detta mönster etablerades. Det sätt på vilket "Harvardprojektet" kom att favoriseras begränsades inte till utdelning av anslag utan konkurrens. Med hänvisning till sina ryska kontakter lyckades folk från Harvard placera sig i en unik position där man samtidigt var mottagare av anslag och utvärderare av andra anslagsmottagare. Detta olyckliga resultat har särskilt framhållits i en undersökning av den amerikanska motsvarigheten till Riksrevisionsverket (GAO), som konstaterade att "Harvardprojektet" hade "fungerat som övervakare för en betydande del av det ryska biståndsprogrammet", och att man därmed hade fått "betydande kontroll över det amerikanska biståndsprogrammet." (A a, sid 69.) De risker för "moral hazard" som finns inbyggda i ett dylikt upplägg kan ges två konkreta illustrationer. I januari 1996, när Jeltsin till följd av en rad olika skandaler beslöt sig för att avskeda Tjubajs, blev denne genast omhändertagen av sina vänner inom "Harvardprojektet", som ställde upp med ett tillfälligt anslag på 14 400 US-dollar. Signalen till den ryska sidan, att Tjubajs fortsatt kommer att vara "vår man", kunde knappast gjorts tydligare. Några månader senare, i maj 1997, upptäcktes det så att två av de amerikaner som varit inblandade i "Harvardprojektet" - Andrei Shleifer och Jonathan Hay - inte hade kunnat motstå frestelsen att hemfalla åt missbruk av de amerikanska skattepengar de hade satts att förvalta - för Rysslands räkning. Det var ett digert syndaregister som nu kom i dagen, inkluderande spekulation med amerikanska biståndspengar i ryska statspapper, och ett upplåtande av biståndsfinansierade lokaler i Moskva till fru Hays privata investeringsaffärer. När allt detta ventilerats öppet i den amerikanska pressen, tvangs USAID att avbryta sina förbindelser med "Harvardprojektet". Det direkta resultatet var att Harvarduniversitetet förlorade 14 miljoner US-dollar i redan beslutade anslag och att Andrei Shleifer fick sparken från projektet. Denna finansiella förlust torde dock ha varit ett intet jämfört med prestigeförlusten. Att en välavlönad professor vid ansedda Harvard University låtit sig dras in i snaskiga affärer av detta slag vållade betydande bestörtning i amerikanska vetenskapliga kretsar. Men den verkliga skandalen var naturligtvis förknippad med det sätt på vilket programmet lagts upp - från allra första början. Om man tigger om trubbel... Med facit i hand Om det nu faktiskt hade varit så, att den omfattande "hjälpen" till Ryssland hade fått avsedd verkan, kanske en del av de ovan skildrade problemen kunde lagts åt sidan. Men så har knappast varit fallet. Snarare är det just så som Wedel antyder, att västs inblandning aktivt har bidragit till att förstärka destruktiva ambitioner hos olika ryska maktgrupperingar. Att detta inte i tid kunnat tydliggöras och åtgärdas är en lika uppenbar som beklaglig konsekvens av den tvångsmässiga optimismen. Under flera år har företrädare för de organisationer som på olika sätt varit inblandade i försöken att "hjälpa" Ryssland oförtrutet basunerat ut vilka stora framgångar man bidragit till att förverkliga, och vilka enastående framtidsutsikter den ryska ekonomin nu står inför. Prognoser om förestående hög tillväxt och om massiva utländska investeringar har gjorts så många gånger att det med tiden blivit en aning tjatigt, helt bortsett från att det också varit i grunden felaktigt. Under våren och sommaren 1998 har vi fått facit i hand. Finansmarknaderna är på väg att kollapsa, och prognoserna för den reala sektorns utveckling skrivs fortlöpande ner. Rysslands kreditvärdighet ligger nu i nivå med de sämst utvecklade afrikanska staternas. En dominerande anledning till att det gick på detta vis ligger i att den ryska ekonomiska reformprocessen redan på ett tidigt stadium reducerades till en huggsexa för plundrande finansiella eliter, som knappast skulle ha kunnat klara sig under en regim av fri konkurrens och rättsstatlighet. Amerikanska journalister och forskare har dokumenterat hur dessa gruppers ambitioner att fortsätta plundringen gavs ett fortlöpande aktivt stöd av både amerikanska och internationella organisationer, allt under täckmantel av "hjälp" till Ryssland. Det har nu gått så långt att väst befinner sig i en direkt utpressningssituation, där goda pengar måste kastas efter dåliga, allt för att förhindra omfattande internationella skadeverkningar. I den amerikanska kongressen, och i amerikanska medier, växer därför kritiken mot framför allt IMF, som ges en stor del av skulden för denna utveckling. För svenska journalister med "grävande" ambitioner återstår en intressant utmaning. Har även svenska biståndsmyndigheter, och svenska universitet, förfallit till samma praxis som sina amerikanska kolleger? Kanske det även i Sverige finns en del rejäla skandaler att avslöja? © smedjan.com Publicerad 98-09-14

Reklam för Spanien
Söker du information om Spanien -- Använd dig av min web http://www.spaininformation.org
Här hittar du allt

Fair use notice

The Toni Schönfelder Newsletter and website contains copyrighted material the use of which has not always been specifically authorised by the copyright owner. The material is being made available for purposes of education and discussion in order to better understand the complex nature of corruption in today's world. I believe this constitutes a "fair use" of any such copyrighted material as provided for in relevant national laws.

The material is distributed without profit to those who have expressed an interest in receiving the included information for research and educational purposes. If you wish to use copyrighted material from this site for purposes of your own that go beyond "fair use", you must obtain permission from the copyright owner. Toni Schönfelder cannot guarantee that the information contained in the Corruption News service is complete and correct or be liable for any loss incurred as a result of its use. Nor can Toni Schönfelder be responsible for any subsequent use of the material.

Denna sida är producerad av Toni Schönfelder. Avsändaren har inget ansvar för innehållet i sidor som är länkade -- allt material som finns i egen producerade sidorna får användas fritt och utan kostnad.

Esta página ha sido realizada por el Sr. D. Toni Schönfelder.Los realizadores de la página no se hacen responsables del contenido de las páginas enlazadas a la presente. Toda la información existente en las páginas de realización propia pueden ser utilizadas libremente y sin ningún tipo de coste.