Rysslands imperiekomplex  
 
 
 
Rysslands president Vladimir Putin blir allt mer tsarlik och diktatorisk. Den allt hårdare maktcentraliseringen till en person är inget nytt för Ryssland; makten har nästan alltid varit centrerad till en person. Genom att betrakta Putins Ryssland som en förlängning av den gamla Moskvastaten kan vi lära av dess erfarenheter. Oroväckande är också viljan att återupprätta statens ställning som världsimperium. En allt mer maktfullkomlig ledare med imperieambitioner är en dålig granne.  
 
Utvecklingen i Ryssland inger inte längre samma känsla av optimism som många tyckte sig uppleva för bara ett år sedan. Under Vladimir Putins första period som president fanns en stor beredvillighet att låta Kreml slippa undan med the benefit of the doubt. Trots att tecknen på en utveckling i allt mer auktoritär riktning blev allt tydligare, valde många att hänvisa till att det trots allt var värre under Jeltsin. Den positiva ekonomiska utvecklingen i synnerhet togs till intäkt för att allt nog skulle utvecklas till det bästa.  
 
Putins omval kom att medföra en radikal scenförändring. Under andra halvåret 2004 tycktes det som om alla tidigare hämningar hade släppt. Om det verkligen var så, att det fanns en uppgörelse mellan Putin och den gamla makteliten kring Boris Jeltsin, så är det uppenbart att detta kontrakt inte längre äger giltighet. Tsar Vladimir är nu ensam herre i Kreml, och de som väljer att kritisera honom gör detta på egen – allt mer betydande – risk. Terrordådet i Beslan kom dessutom mycket lägligt, kanske alltför lägligt (?), som föregiven anledning till en drastisk centralisering av makten.  
 
Det samhällssystem Putin nu är i full färd med att utforma representerar i samtliga väsentliga dimensioner en återgång till traditionella ryska mönster av maktutövning. Systemets hårda kärna är autokratin. I skarp kontrast till västerländska teorier om maktdelning, har makten i Ryssland alltid varit odelbar och den har alltid utövats med betydande godtycke, inte sällan dessutom förenat med betydande våldsanvändning.  
 
Särskilt betydelsefullt är att rätten i detta system alltid har varit ett instrument i maktens händer, att användas mot misshagliga undersåtar utan varje form av oro för att makten själv någonsin skall riskera att ställas till svars. Som direkt konsekvens av det rättsliga godtycket följer också att formella äganderätter de facto alltid kommer att vara beroende av ägarens personliga relationer till makten.  
 
Chodorkovskij visar vägen  
Den som betvivlar relevansen av denna jämförelse mellan historia och nutid behöver inte gå längre än till affärerna kring det ryska oljebolaget Jukos och dess fängslade huvudägare, den tidigare oligarken Michail Chodorkovskij. De som in i det sista trodde på att det hela skulle ordna sig har nu fått betala mycket dyra lärpengar. Jukos var en gång värt mer än 40 miljarder dollar, och en betydande del av aktierna ägdes av utländska investerare. I dag återstår bara ett skal, och det finns befogad oro för att Kreml inte skall nöja sig med bara Jukos.  
 
Poängen med att uppfatta Putins Ryssland som en sentida fortsättning av den gamla Moskvastaten ligger främst i de erfarenheter vi har av hur detta system har utvecklats över tiden. Förklaringen till Rysslands imponerande framgångar i militär makt och territoriell expansion ligger i att man under århundradena har utvecklat och förfinat en samhällsmodell som möjliggör en omfattande extraktion av resurser. Tvångspolitiken rationaliseras med att man måste ”komma ikapp” hotfulla grannstater i väst, och nationell stolthet kopplas till militär styrka. Att befolkningens levnadsstandard blir lidande uppfattas som ett nödvändigt ont.  
 
Problemet med denna utvecklingsmodell ligger i att den förvisso möjliggör perioder av hög tillväxt och imponerande utbyggnad av militärindustrin, men att umbärandena för befolkningen samtidigt blir så stora att varje tillväxtfas följs av perioder av omfattande oreda, som vid vissa tidpunkter leder till fullständigt sammanbrott.  
 
Historiska perspektiv  
Det första stora sammanbrottet inträffade 1598. Utmattad av terrorn under Ivan den förskräcklige, och av det mindre lyckosamma livländska kriget mot Sverige, hamnade Moskvastaten vid Tsar Fjodors död i så djup kris att begreppet statskollaps är fullt tillämpligt. Under 15 långa och mycket svåra år fanns ingen effektiv maktutövning. Falska tsarer kom och gick, liksom även utländska arméer. Både svenskar och polacker stod vid skilda tillfällen ända inne i Moskvas Kreml.  
 
I rysk historieskrivning skulle denna fas komma att bli känd som den ”stora oredan” (smutnoe vremja). Det märkliga var inte sammanbrottet som sådant, som är mycket lättförklarligt, utan att man faktiskt lyckades återkonstituera staten. Efter flera misslyckade försök lyckades den moskovitiska adeln 1613 enas om att familjen Romanov skulle tilldelas värdigheten som tsar. Med Michail Romanov som förste man på tronen, skulle denna familj komma att styra Ryssland fram till 1917, då bolsjevikerna genomförde sin statskupp.  
 
Det som bragte ett slut på oredan var en rysk nationell samling i ordets rätta bemärkelse, alltså inte samling kring en befintlig ledare utan samling av och kring nationen i syfte att enas om en ledare. Det förunderliga i denna på sitt sätt remarkabla bragd var att den nationella samlingen inte utmynnade i ett nytt system. Trots att Michail Romanov valdes till tsar med de stora adelsfamiljernas godkännande, valde dessa samtidigt att avstå från varje form av krav på maktdelning eller rättigheter för egen del.  
 
Det ryska imperiet kom därför att byggas på samma grundvalar som hade utvecklats under Ivan den förskräcklige och hans föregångare, nämligen återigen autokrati, tjänsteplikt för samtliga undersåtar, betingade äganderätter, lagen som godtyckligt instrument i maktens händer, terror, angiveri och främlingsfientlighet.  
 
Det verkligt remarkabla med att man på detta vis valde att bygga en modern stormakt på medeltida grundvalar var att projektet på en och samma gång skulle bli mycket framgångsrikt och fullständigt katastrofalt. I denna observation ligger också mycket av förklaringen till att olika Rysslandshistoriker, och därmed även moderna Rysslandsexperter, kan presentera så diametralt motsatte bilder av det land de föresätter sig att skildra.  
 
De som väljer att anlägga ett positivt eller optimistiskt perspektiv betonar de otvivelaktiga bedrifter som ligger i att ett avlägset skjutshåll beläget vid en krök i floden Moskva med tiden kom att utvecklas till centrum i ett stort och mäktigt imperium, som under sina sista sju decennier faktiskt var en global supermakt, beundrad av många och fruktad av alla. De som valt att anlägga ett mindre optimistiskt perspektiv har framför allt betonat det pris Ryssland har fått betala för att åstadkomma alla dessa bedrifter, ett pris som främst har manifesterats i ett mycket annorlunda stats- och samhällsskick.  
 
Stalin samlar makten hos sig  
När det ryska imperiet i sin tur bröt samman, följde en ny period av stor oreda. Under den närmaste tiden efter bolsjevikernas statskupp var det en öppen fråga om och i så fall hur den sovjetiska ordningen skulle överleva. När Stalins makt ett drygt decennium senare var fast etablerad, var det dock än en gång historien som stod som segrare.  
Trots den yttre framtoningen av utopisk social ingenjörskonst var det i grunden samma medeltida system som återetablerades. Bakom den ”demokratiska centralismen” doldes traditionell rysk autokrati (om än i nominellt kollektiv form), bakom den tomma floskeln om ”folkets ägande” fanns samma koppling mellan makten och ägandet, sovjetisk rättspraxis var minst lika godtycklig som någonsin tsarens, och om terror, angiveri och främlingsfientlighet behöver kanske inte mera sägas.  
 
Det som bidrog till att Sovjetunionen kunde omvandlas från efterblivet agrarland till modern global supermakt var samma gamla fokus på resursmobilisering från ovan. Den centrala planeringen möjliggjorde skapandet av ett mäktigt ”militär-industriellt komplex”, dock än en gång till priset av umbäranden som ledde till att basen för den egna existensen urholkades.  
 
När Sovjetunionen bröt samman utlöstes ännu en period av omfattande oreda, som skulle komma att vara fram till 2004. Liksom under åren efter 1917 resulterade det i en fragmentering av territoriet och en omfattande plundring av statens egendomar. Liksom då var det under ett drygt decennium oklart vad slutresultatet skulle bli. Nu som då skulle det dock bli historien som triumferade. Moskvastaten återuppstår nu ännu en gång, förvisso moderniserad men i grunden lika oreformerad som vid tidigare återuppståndelser.  
 
Imperiet slår tillbaka  
Det system Putin är i full färd med att etablera är, som ovan noterats, än en gång det klassiskt moskovitiska, vilande på autokrati, betingade äganderätter och de facto tjänsteplikt hos tsaren – allt kopplats till angiveri, växande fruktan för säkerhetstjänsten och växande främlingsfientlighet. Samtidigt som vi ser detta gamla system återetableras i centrum, förblir det oklart om Kreml än en gång även kommer att lyckas återkonstitutera det gamla imperiets territorium. Då så mycket så länge har varit kopplat just till militär styrka och till territoriell expansion är detta ingen obetydlig fråga.  
 
När Michail Romanov inledde sitt återupprättande av den moskovitiska staten var det inte nog med att ”samla landen” kring Moskva, vilket främst krävde en utdrivning av svenskar och polacker. Under Michails efterföljare skulle Moskvastatens tidigare expansion till regional stormakt komma att omvandlas till verklig imperiebyggnad. Under mitten av 1600-talet förde Tsar Alexej en framgångsrik kampanj mot Polen-Litauen, som resulterade i att stora delar av det område som i dag är Ukraina införlivades med Ryssland, och under början av 1700-talet lyckades Peter den store krossa det svenska stormaktsväldet kring Östersjön. Med freden i Nystad 1721 bekräftades Rysslands position som imperium. Tsaren lät utropa sig till imperator.  
 
Vad denna ryska erfarenhet framför allt lär oss är dock att imperiebyggnad är långt ifrån detsamma som nationsbyggnad. Rysslands på sitt sätt eviga dilemma är att man aldrig har lyckats förmå sig till att utforma en bas för staten att vila på, i form av ett kontrakt mellan makthavare och undersåtar. Under den kejserliga tiden hölls landet samman av att alla var ortodoxa. Att vara ryss var, som Dostojevskij en gång underströk, att vara ortodox. Det var i lag förbjudet att lämna den ortodoxa kyrkan.  
 
Under den formellt ateistiska sovjetiska tiden fylldes tomrummet efter religionen av den marxist-leninistiska ideologin; att vara ryss var nu liktydigt med att vara sovjetmänniska. Liksom det ortodoxa prästerskapet tidigare hade tilldelat sig själva rätt och skyldighet att vara den enda rätta lärans beskyddare, trädde nu det kommunistiska partiets överstepräster fram som beskyddare för de arbetande massorna i världen.  
 
Genomgående är att man aldrig har lyckats klara ut relationen mellan makten och undersåtarna, eller mellan centrum och periferi. Då det inte finns några institutionella band som håller ihop statens olika delar, återstår bara makten, och när makten fallerar finns det inget som hindrar bygget från att rasa samman.  
 
Imperiet och dess nära utland  
När det ryska imperiet bröt samman var det därför inte underligt att både makten och territoriet fragmenterades. Efter en utdragen period av förnyad ”stor oreda” lyckades visserligen Lenin och hans Röda armé ”samla landen” och återkonstituera imperiet (minus Finland, Baltikum, delar av Polen och Bessarabien). Det skedde dock med samma metoder som tidigare, och de territorier som vann formellt oberoende skulle snart nog komma att återbördas (minus Finland). Med växande makt följde även fortsatt territoriell expansion.  
 
När Sovjetunionen i sin tur bröt samman fragmenterades landet ånyo. Moskvas grepp över Centraleuropa släppte, och de femton tidigare nominellt självständiga sovjetrepublikerna fick formellt oberoende som erkändes av det internationella samfundet. Den fråga som mer än någon annan har dominerat säkerhetspolitiken i Europa efter 1991 är dock om detta formella oberoende också har accepterats av Moskva. Alltsedan upplösningen av Sovjetunionen har Moskva bedrivit en tudelad utrikespolitik, som skiljt mellan det ”nära utlandet” och det riktiga utlandet. Våra baltiska grannar har sett med särskilt stor oro på denna politik, och det är inte ägnat att förvåna att de har kastat sig i famnen på både EU och Nato.  
 
Med krisen i Ukraina kommer frågan om Rysslands natur att placeras på sin spets. Så länge de tre slaviska republikerna – Ryssland, Ukraina och Belarus – på något vis kunde uppfattas som samhöriga, fanns också förutsättningar för Moskva att åtminstone drömma om att den gamla ställningen som imperium snart nog skulle kunna återtas. Om det emellertid visar sig att ett genuint oberoende Ukraina utvecklas i en allt mer västorienterad riktning, och kanske till slut bli medlem av både EU och Nato, då raseras alla förutsättningar för sådant drömmeri. Ryssland skulle då reduceras till en underutvecklad småstat i Europas periferi – vars enda styrka är att man är bestyckad med kärnvapen.  
 
Det är faktorer av detta slag som gör att utfallet i det ukrainska presidentvalet inte bara representerar ännu en kortsiktig chikan för president Putin. Det som verkligen står på spel är Ryssland självt. I Kremls omgivningar finns rådgivare som hävdar att Ryssland bara kan existera som imperium, och där finns ett militärt etablissemang som anser att man borde agera i enlighet med denna insikt.  
 
Konkret oro är befogad beträffande rysk militär närvaro i Transnistrien, som är en de facto rysk-ockuperad del av Moldavien, över likartad de facto rysk ockupation av de autonoma republikerna Abchasien och Sydossetien inom Georgien, samt nu även över hur Kreml kommer att agera i Ukrainas östra, till övervägande del ryska områden.  
För Europa som helhet är det mycket som står på spel. Kommer Kreml verkligen att lyckas anpassa sig till en framtida existens som liten europeisk randstat, eller kommer man att fortsätta att insistera på att vara imperium, med globalt inflytande? Den historiska erfarenheten antyder ett svar som bör inge oss alla en betydande känsla av oro.  
 
 
 
av Stefan Hedlund, professor i öststatsforskning vid Institutionen för Östeuropastudier vid Uppsala universitet  
 
 
 
 

Reklam för Spanien
Söker du information om Spanien -- Använd dig av min web http://www.spaininformation.org
Här hittar du allt

Fair use notice

The Toni Schönfelder Newsletter and website contains copyrighted material the use of which has not always been specifically authorised by the copyright owner. The material is being made available for purposes of education and discussion in order to better understand the complex nature of corruption in today's world. I believe this constitutes a "fair use" of any such copyrighted material as provided for in relevant national laws.

The material is distributed without profit to those who have expressed an interest in receiving the included information for research and educational purposes. If you wish to use copyrighted material from this site for purposes of your own that go beyond "fair use", you must obtain permission from the copyright owner. Toni Schönfelder cannot guarantee that the information contained in the Corruption News service is complete and correct or be liable for any loss incurred as a result of its use. Nor can Toni Schönfelder be responsible for any subsequent use of the material.

Denna sida är producerad av Toni Schönfelder. Avsändaren har inget ansvar för innehållet i sidor som är länkade -- allt material som finns i egen producerade sidorna får användas fritt och utan kostnad.

Esta página ha sido realizada por el Sr. D. Toni Schönfelder.Los realizadores de la página no se hacen responsables del contenido de las páginas enlazadas a la presente. Toda la información existente en las páginas de realización propia pueden ser utilizadas libremente y sin ningún tipo de coste.